SKIVSLÄPP För Natalie Carrion kom tryggheten i sin samiska identitet inte av sig själv.
Musiken blev ett viktigt redskap på vägen, och i dagarna släpper hon sitt debutalbum En sång om livet.
– Musiken ska bidra till att skapa förståelse och få folk att stanna upp och reflektera, säger Natalie Carrion.
TEXT OCH FOTO JONATAN STÅLHÖS
Vi sitter på varsin sida av bordet med Natalies telefon liggande mellan oss och delar på ett par hörlurar, en lur var. Lekfulla gitarrslingor och en öm, ljus röst tränger undan kafésorlet. Gitarren och sången flätar sig samman och lyfter varandra.
– Jag fick de färdigmixade låtarna skickade till mig bara häromdagen och har inte vant mig vid att lyssna på dem än. Det känns så häftigt, säger Natalie Carrion.
Utanför Nya Konditoriet blåser höstrusket. Det är tidigt i oktober och om fyra veckor ska skivan En sång om livet släppas fri i världen med en releasefest på det samiska kulturhuset Tráhppie i Umeå, och digitalt på Spotify. Roligt och läskigt på samma gång, konstaterar Natalie. Texterna är väldigt personliga, vilket också kan göra henne väldigt sårbar.
– Vissa uttrycker sig genom att skriva böcker. Det här är mitt sätt att förmedla mina tankar.
UNDER GYMNASIETIDEN fick Natalie allt större problem med ångest och utvecklade snart också ätstörningar som kom att hålla i sig i flera år. Hon spydde upp så gott som varje skollunch och mådde allt sämre psykiskt.
– Då kom jag till en punkt där jag tänkte att ”nu avslutar jag livet – eller så gör jag någonting åt det”, säger Natalie, och fortsätter:
– Jag önskar ingen annan att må som jag mådde då. Men det har gett mig nya perspektiv på livet.
Genom akutpsykvård och därefter återkommande samtalsstöd fick hon hjälp att reda ut trådarna, en knut i taget, och kan i dag se på den tiden med andra ögon. En av anledningarna till ångesten hon hade då spårar hon till ett identitetssökande. Hon är uppvuxen i en svensk kontext med en pappa som har rötter hos de karibiska tainoindianerna, och en mamma vars familj har blivit fråntagen både det sydsamiska språket och sitt renmärke. Musiken har varit ett sätt för henne att bearbeta tankar och känslor. De många utgångspunkterna hörs också i låtarna, som vandrar mellan jazz, pop och folk, med svensk sång och sydsmisk jojk.
– I min familj finns förtrycket mot samer alltid närvarande. Det finns inte kvar något materiellt, allt har brunnit, och språket talas inte. Min samiska identitet har inte varit en självklarhet. Det har varit ett sökande, och en stor frustration, säger Natalie.
Det gör att hon varit lite rädd för hur hon själv och hennes musik ska tas emot.
– Jag vill inte trampa andra på tårna när jag kallar mig för samisk artist och sjunger på svenska. Jag skulle önska att vi skulle vara mer tillåtande inom den samiska kulturen. För att växa behöver vi vara öppna och accepterande mot varandra. Där tror jag att musiken kan hjälpa till att förena folk.
SEDAN EN TID tillbaka läser hon och hennes pojkvän Peter sydsamiska tillsammans. De implementerar fraser och ord i vardagen, för att språket ska bli något naturligt förekommande i hemmet.
– Han är inte same själv, men har varit extremt ödmjuk inför hur viktigt det här är för mig för att jag ska få tillbaka språket. Vi tar det ett steg i taget, precis som jag gör med musiken, säger Natalie.
FAKTA
Namn: Natalie Carrion.
Ålder: 21.
Bor: Haga i Umeå.
Kommer från: Lycksele. Flyttade med familjen till Umeå när hon gick i mellanstadiet.
Aktuell med: Skivdebuten En sång om livet, skriven tillsammans med Jonas Strandgård, släpps 28 oktober.
Bildtext:
Natalie Carrion drabbades av psykisk ohälsa i tonåren och kom fram till att den bland annat var identitetsrelaterad. Musiken har varit ett sätt för henne att bearbeta tankar och känslor.
