Det är en sån film, där det ligger fler otorkade tårar på biosalongens golv än popcorn, när eftertexterna rullar. På Ellos Eatnu – Låt älven leva rullar de länge. Och ändå reser sig inte en enda person i publiken för att hasta vidare i tillvaron. Nu skulle visserligen ett samtal med skådespelarna Ella Marie Hætta Isaksen och Sofia Jannok och regissören Ole Giæver följa efter filmvisningen, men likväl. Sorgen och smärtan tyngde ner kroppen i biofåtöljen med en uppmaning: Sitt kvar, ta in, tänk till. Men härur föds också inspirationen. Förebilderna fanns och finns i verkligheten. Nästa generations kämpar står redan på barrikaderna, andra strävar på i det tysta. För som Sofia Jannok sade under samtalet efter premiären av Ellos Eatnu i Jåhkåmåhkke: ”Hade vi inte varit här hade de ju tagit ännu mer.”
ETT HELT ANNAT uttryck för den kulturella stoltheten och okuvligheten sker årligen på Påskfestivalen i Guovdageaidnu, inte minst under sång- och jojktävlingen Sámi Grand Prix. Arrangemanget har på senare år tagit ett större kliv ut i omvärlden då det tv-sänds av både NRK och SVT. Den sång- och jojkglädje som både unga och äldre visar upp från scenen sker inte bara i konkurrens om ära och pengar, den skapar också gemenskap och kan i bästa fall knyta ihop Sápmi trots alla försök till splittring. Kulturen är en sköld, en konstruktiv doping utan biverkningar.
DET MÅSTE finnas sådan tid att hämta kraft som kulturen ger, men också i det ljus och den värme som den här årstiden för med sig. Det kan låta banalt, men är inte desto mindre sant. För naturen är också inspiration. Varje år kommer svanarna tillbaka och tranorna. Kalvar forsätter att födas och kycklingar och yngel kläcks. Nya ekorrungar balanserar i trädkronorna och ur lyor och iden tittar nya generationer ut. Vi tappar vår sav från björken, plockar våra granskott, kanske nässlor och björkens musöron. Så lär även oss naturen att inte ge upp, trots att flyttfåglarna varje år måste flyga in över nya hyggen, och att iden och lyor blivit obeboeliga på grund av nya sprängsalvor. Men ändå, att obändigt fortsätta det liv man tror på, är i sig en motståndshandling.
I DET HÄR numret av Samefolket intervjuar vi inte bara Ella Marie Hætta Isaksen och SGP:s jojkvinnare Saara Hermansson. Vi möter också två andra kvinnor som jobbar för sina marker: Hanna Råman som gör vad hon kan för få en gruvfri framtid i Vittangi och Elle Eriksson som försöker få omvärlden att förstå hur mer än 400 vindkraftverk i Gällivare skogssameby skulle påverka renskötseln.
LITE MER byråkratiskt inriktat är möjligen de hela nio sidor vi lägger på att spegla konflikten mellan Sametingets förra kanslichef Fredrik Österling och hans arbetsgivare företrädd av Sametingets styrelseordförande Håkan Jonsson. Dessutom får vi veta hur resonemangen går i Finland efter att den nya sametingslagen uteblev, än en gång, och ta del av entusiasmen inför starten av en ny förskola för samer och tornedalingar i Stockholm. Så mycket läsning på de här 40 sidorna.
