Glädje kan vara en motståndshandling

De unga människornas demonstrationer och aktioner i Oslo berörde. Jag som ändå stått mitt i striden i Gállok med ett pyttelitet barn på armen och sett mitt andra barn, min då tioåriga dotter, springa barfota bland aktivisterna, borde vara luttrad. Men det var något särskilt med det som hände i Oslo. Vad var det som tog tag i mig? Jo, jag tror att det var två saker. Det ena är absurditeten i att unga samer år 2023, i ett av världens rikaste länder och ett land som dessutom har undertecknat ILO-konventionen, ska behöva strida så hårt för markerna, för kulturell överlevnad. Det andra är att aktionen skedde i samförstånd mellan samiska ungdomar och norska natur- och miljövärnande ungdomar. 

SÁPMI HAR tvingats bli stridernas land och det i stort och smått. För den som drabbas direkt spelar det inte alltid någon roll om det är hotet av ett gruvhål som grinar en i ansiktet, en vindkraftspark eller ett hotellbygge. Medan media ofta fokuserar på de stora exploateringarna, så fullständigt kryllar det också av planer på mindre exploateringar över hela Sáme ednam. Många av dem handlar om turistnäring och friluftsliv. Och även om de inte tar några jättearealer i anspråk kan var och en av dem upplevas som förödande för dem de drabbar. 

EN SAK ÄR i alla fall säker: De människor som uppför sina fritidshus, tillbringar hotellsemestrar vid fjällets fot eller vid ett uppluckrat strandskydd i skogslandet, kommer inte att sitta still på sitt trädäck eller låsa in sig på sitt hotellrum. De kommer inte ens att smyga omkring beskedligt på ett par skidor. De kommer att bidra till ökad friåkning med skoter, fyrhjulingstrafik, heliskiing och fiske på otillåtna vatten. Så frågan är om de harmlösa exploateringarna finns? Vilka exploateringar är oundvikliga? Och var ska gränserna dras och av vem? Om man säger ja ibland – får man lättare gehör för sina nej då? 

DET GÅR aldrig att förvänta sig att alla samer ska tycka samma. Så funkar det inte i någorlunda fria samhällen. Frågan är hur man ska tänka när det gäller skydd av markerna, i det stora och det lilla. Medan fjällbonässamerna med skötesrenar i Östra Kikkejaur får ont i kroppen av ett planerat hotellbygge som de menar utraderar delar av deras historia, känner renskötarna i samma by att de inte alltid kan säga nej, särskilt inte när de bedömer påverkan på renskötseln som ringa och tycker sig ha fått möjlighet till inflytande över verksamheten. Samer ställs mot samer när många vill åt markernas potential.

SAMEFOLKET BERÄTTAR också om Littfest i Umeå, där de samiska inslagen gavs stor plats i år. Även där fanns kamperna, eftersom de är nödvändiga. Men också en glädjens glöd börjar blossa upp till flammor. Det talas alltmer om den livsviktiga glädjen och att det kan vara en motståndshandling i sig att vara stolt och glad. Det jobbigaste för förtryckaren är sannolikt att se de förtryckta glada och obrutna. 

EN PERSON som passar bra att porträttera när vi pratar litteratur är så klart Nils-Henrik Sikku, som varit drivande i att synliggöra och skapa förutsättningar för samisk litteratur på svensk sida. Läs om hans livs resa, om Fredrik Prosts trumbok, Monica Edmondsons utställning och försvunna urfolkskvinnor. I den ständiga resursbristens och höga ambitionens namn har ni fått vänta på det här numret. Ändå innehåller det inte allt det vi hade velat berätta om. Men oj, så mycket läsning det ändå blev till slut.

Picture of Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör