Tuesday, 05 July 2011 20:09
När rovdjursfrågan stod på programmet kom fler än 60 deltagare till forskningsdagen på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk.
Under den långa dagen hann björnens predation på renkalvar, relationen mellan järv och lo, rovdjursutredningen och toleransnivåer diskuteras.
Text: ÅSA LINDSTRAND Foto: RUNE STÅKKE
Renforskningsdagarna på Samernas Utbildningscentrum har arrangerats genom ett projekt som tar slut i och med årets seminarium, varför den fjärde upplagan riskerar att bli också den sista. Årets tema, rovdjur, rönte stort intresse och en av huvudpunkterna var det forskningsprojekt som pågår i Udtja och Gällivare skogssamebyar, där målet är att ta reda på hur stora kalvförluster björnen orsakar. Lars-Thomas Persson, Gällivare skogs, och Rune Stokke, Udtja, fanns på plats för att tillsammans med forskaren Jens Karlsson berätta om projektet.
I projektet har flera björnar märkts, liksom majoriteten av byarnas vajor. Björnens sändare ger signaler varje halvtimma, men när en sändarförsedd björn och en sändarförsedd vaja kommer inom hundra meter från varandra ger björnens sändare ifrån sig signaler betydligt tätare. Renskötarna och forskarna kan sedan leta upp platsen och se om björnen har tagit något byte.
Det projektet har kommit fram till hittills är bland annat att en björn som tar många kalvar ett år, kanske inte tar någon nästa år, eller tvärtom. Det är alltså svårt att slå fast att det handlar om individer. Under renkalvningen 2010 tog tre av de sändarförsedda björnarna i Udtja kalvar. En av honorna tog då 1,7 kalvar per dag, den stora hannen tog tre kalvar per dag och en hona tog inte någon renkalv.
– Det var en hona som låg still utanför kalvningsområdet med årsungar. Men i år har samma hona tagit 37 kalvar, berättar Rune Stokke.
Helt klart är att renar som befinner sig i kalvningsland också tar kalvar. Av projektets sammanställning i mitten av juni i år kan man utläsa att de tre märkta honorna i Gällivare skogs tillsammans har tagit 80 renkalvar. Sammanlagt i de två byarna har tio märkta björnar tagit 164 renkalvar.
Spännvidden är alltså stor mellan olika björnar, och det går inte heller att säga att honor eller hannar är värst. I spåren av en stor björnhanne märks också en dräpt liten björnunge. Flera vuxna älgar och ännu fler älgkalvar har också mött sin baneman bland björnar.
– När det gäller björnens predation på ren och renkalvar verkar det handla mer om var de befinner sig i förhållande till de kalvande vajorna, säger Jens Karlsson.
På frågan vad renskötarna hade upplevt som svårast i projektet var svaret dels den psykiska påfrestningen att se med blotta ögat vad de redan visste, men också att märkningen gått så trögt.
– Man skulle vilja gasa på mer och märka fler björnar, säger Rune Stokke.
– Ja, björnmärkningen har gått trögt och ibland har den skett med våld, när det har varit lite snö. Och sedan, vissa kvällar när man har kommit hem med tolv-femton renkalvar i säcken, då har det känts tungt, säger Lars-Thomas Persson.
De övriga seminariedeltagarna visade stort intresse för björnprojektet. Nils-Johan Utsi undrade om forskningen kommer att utvidgas till fjällen.
– Jag tror att det är skillnad på björnars beteende. Blir det någon forskning på fjällrenskötseln, som ju är den största renskötseln i Sverige?
Att någon sådan studie skulle rymmas inom projektets resurser är dock helt otänkbart, konstaterade projektledaren Jens Karlsson.
För en utblick till grannlandet Finland stod finske forskaren Harri Norberg som konstaterade att resultaten liknar de svenska. I det finska renskötselområdet är också de geografiska variationerna stora, där det södra området och gränstrakterna mot Ryssland är betydligt hårdare drabbade av rovdjursangrepp än de norra trakterna.
– Rovdjurspopulationen har ökat rejält i Finland sedan 1970-talet, men i renskötselområdet är inte ökningen lika stor som i övriga landet. Delar av renskötseln är dock så hårt drabbad att en del slutar med renskötsel.
Också Jenny Mattiassons forskning om järvens och lons relation väckte många frågor. Forskningen har utförts i Kvikkjokksfjällen i Jåhkågasska tjiellde och Tuorpon sameby. Att lodjuret är en mycket effektiv renjägare är solklart, medan järven visserligen tar ren, men gärna profiterar på de kadaver som lon lämnar efter sig. Så om lon och järven skulle hållas isär, så skulle den sammanlagda predationen på ren sannolikt var högre, än när båda arterna finns på samma område. Varpå en av deltagarna drog en slutsats:
– Så det bästa för renskötseln i Sverige vore att utrota lon, för då svälter järven ihjäl.
Ett svårt jobb har projektledaren Mirja Lindberget, Sametinget, och delprojektledaren Linda Ersson, Naturvårdsverket. De jobbar nämligen med att ta fram verktyg för toleransnivåer för rovdjursstammarna utifrån rennäringens perspektiv. Toleransnivåer har det talats om länge, men ordet tolerans väcker också reaktioner.
– I många byar är det nolltolerans som råder. Vi kommer inte att tolerera någonting, inte ett enda djur av någon art, sade Lars-Thomas Persson och fick medhåll av Anna-Margit Påve från Tuorpon.
Rovdjursutredningens sekreterare Thomas Nilsson berättade om arbetet med utredningen. Något han gärna ser att renskötselns organisationer bidrar med är företagsekonomiska och sociala konsekvenser för renskötseln utifrån rovdjursförekomsten. Sametingspolitikern och renägaren Marita Stinnerbom föreslog att utredningen också tittar på andra bytesdjur än renen.
– Finns det till exempel tankar på att freda älg och rådjur från jakt, för att de också ska finnas som föda för rovdjuren? Undrade hon.
Den fria avskjutning av älgkalvar som förekommer på statliga skogsmarker tog också upp av deltagarna, som menade att det är på tiden att skogsbruket också är med och matar rovdjuren.
Under forskningsdagens slutdiskussion var huvudfrågan hur renskötarnas traditionella kunskap tas till vara i forskning. Vid björnprojektets start fick Rune Stokke uppskatta olika siffror kring björnens predation på renkalvar. När forskningens statistik nu presenteras visar det sig att han hade rätt så när som på någon tiondel. En viss frustration kunde också skönjas bland de församlade renskötarna över att det de redan vet måste slås fast genom dyr och arbetskrävande forskning.
– Man ska inte behöva forska på det en renskötare säger. Det är en belastning för oss att inte bli trodda. Till dags dato är det inte många forskningsprojekt som vi inom näringen har efterfrågat, annat än det här björnprojektet, konstaterade Bengt-Erik Pittja, Unna Tjerusj.
Forskarna bedyrade sin välvilja och önskan att samarbeta med dem forskningen berör, men moderatorn Birgitta Åhman konstaterade också att forskningen och rennäringen har olika ansvar.
– Vi kan ibland säga: Det här behöver vi inte forska kring, för den kunskapen finns redan. Men vi kan inte ta på oss ansvaret för att sprida er kunskap. Det måste ni göra själva genom era organisationer.
Bildtexter:
01: Medhjälparen i björnforskningen, Einar Segerström, försäkrar sig om att Tjirssa sover djupt inför ommärkningen.
02: Björnhonan Tjirssa är en av de björnar som märkts i syftet att få veta hur stor björnens predation på ren är.
03: En av de björndödade renkalvar som har hittats i forskningsprojektet, där Udtja och Gällivare skogssamebyar deltar.
Last Updated on Tuesday, 05 July 2011 20:13
