Jag skruvade broddar i löparskorna. Men så kom ett underkylt spöregn. Då hjälpte inga broddar i världen. Jag halkade omkring och fick istället ta ett oplogat träningspass som var som att springa i crème brulée. Kladdigt under och ett hårt karamelliserat täcke ovanpå. Jag förbannade klimatförändringarna där jag försökte ta mig fram med några slags halvhöga knäuppdragningar med det vassa skarskiktet frasande runt fötterna. Nu är det dock inte min sabbade löpning som är det värsta med klimatförändringarna. När det blöta lägger sig som cement mot marken är det förstås renarna jag tänker på. Vintern har knappt börjat, och den börjar illa. Jag ser framför mig hur älgar som ska passera glashala vägar bräcker sig. Och när sandbilen måste köra skytteltrafik letar sig tjädrarna ut på vägen och riskerar att bli överkörda. Jag befarar att både djur och människor går igenom de dåliga isarna. Svältdöd, drunkningsdöd, trafikdöd.
MÅNGA INSER, men få ställer om. Bilarna står på tomgång när föräldrar lämnar och hämtar på dagis, så att barnen kliver ut på parkeringen i en dimma av dieselångor. Finns det en maskin används den: Till att skotta snö, klippa gräs, klyva ved, skruva i en skruv, vispa grädden, mixa soppan och riva morötterna. Till att hämta posten kan man ta fyrhjulingen eller skotern och för att blåsa undan löven finns en lövblås. Jag har till och med sett batteridrivna brevöppnare. Vår bekvämlighet har ökat extremt mycket på en generation. Det är så klart inte bara av ondo och har sparat både timmar och ryggskott, men när fyra telefoner ska laddas i en familj istället för att en enda har en sladd in i väggen, så är det klart att det påverkar uttaget av naturresurser. Ska detta dessutom ske genom utbyggd vindkraft i renbetesland, genom ökad produktion av biobränsle från våra skogar eller i nya dagbrott, då är man fel ute.
DÄRFÖR ÄR DET skönt att Sáminuorra har blivit en självklar del av klimatdebatten. Där det manifesteras och demonstreras för klimatet är de med. I det här numret publicerar vi några bilder och en text från Climate Live i Kungsträdgården i oktober. De ungas röst förtjänas att ta på allvar. Min egen stora skräck är att mina barn ska bo i ett land som brinner om somrarna och dränks om vintrarna. Att varje årstid blir en av oro. Var kommer det att brinna den här sommaren?
DEN GRÖNA omställningen måste bli grön på riktigt. Uttrycket ”grönt stål” är bland det dummaste jag har hört. Vi behöver ha hjälp från makthavare att förändra systemet, att få till en effektiv återvinningsindustri, högre självförsörjning och närproduktion av livsmedel, och gärna också en lindrigare arbetssituation så att saker får ta lite tid. För det tar längre tid att åka tåg än att flyga. Det går fortare med bil än spark och för många är det enda sättet att få dygnets timmar att räcka. Och tänk om vi åtminstone kunde byta telefon hälften så ofta, ha två grader kallare i huset och bara klippa en fjärdedel av gräsmattan. Det vore en början.
SAMEFOLKET SER lite annorlunda ut den här gången. För gör man en intervju med en av landets största serietecknare passar man naturligtvis på att fråga om man får använda ett självporträtt av honom som omslag. Bilden på Mats Jonsson är från passagen i hans bok När vi var samer där han sitter i Lappstan i Arvidsjaur och känner sig besviken över att förfäderna inte är fjällsamer. Så kan mental kolonisering ta sig uttryck. I den här numret får ni också läsa om tankar kring, minnen av och möten med björnar. Och så klimatförändringarna igen. För när sjöarna blir varma tar öringen över, medan rödingen minskar. Så mycket läsning på 36 sidor Samefolket.
