När kvarlevorna skulle flyttas för att inte bli överdämda på 1960-talet passade forskare på att förse sig. Därför hamnade ett antal käkben från de begravda och uppgrävda samerna på Tandläkarhögskolan i Umeå. En söndag sent i september fick käkbenen återbegravas på Gamla kyrknäset i Dearna.
Under 1700-talet begravdes många av människorna i Tärnatrakten vid Hwila kapell, då beläget på södra sidan av Vilasundet mellan Över-Uman och Gausjosjön i den översta delen av Umeälven. Kapellet var i bruk från början av 1720-talet till 1762, då ett nytt kapell uppfördes i Dearna. Inför dämningen av Över-Uman på 1960-talet gjordes utgrävningar på platsen där det av björkar timrade kapellet en gång stått. En plats som i och med regleringen skulle komma att hamna under vatten. I samband med utgrävningen togs kvarlevor efter 25 samer om hand. De fick år 1968 en ny sista viloplats på Gamla kyrknäset i Dearna. Men, när de dödas kvarlevor ändå var uppgrävda fanns det en och annan som passade på. Till exempel någon med intresse för käkar och tänder, som därför tog med sig sådana från 15 olika individer. Kvarlevor som kom att hamna i en monter på Tandläkarhögskolan i Umeå.
– Det vi vet är att de var samer från Vaapsten, Rans sameby, men också från gamla Umbyn, Upmejen Tjälldie, säger Sigrid Stångberg, ordförande i föreningen Vadtejen saemiej sijte som drivit frågan om återbegravning.
KVARLEVORNA UPPMÄRKSAMMADES för 13 år sedan av anställda på Tandläkarhögskolan, som kontaktade arkeologen Jans Heinerud vid Västerbottens Museums faktiskt har en policy för repatriering. Heinerud i sin tur kontaktade Sigrid Stångberg. Som representant för Vadtejen saemiej sijte träffade hon och hennes son Torkel, som då var ordförande Vapsten sijte, l museet för ett möte. Det blev en startpunkten för kvarlevornas återfärd uppströms. Och sedan dess har åren gått.
– Jag vet egentligen inte var det har suttit fast, men allting tar tid. Allt från att söka pengar för att få ackjan tillverkad till att få tillstånd för ingrepp i fornlämning och markägartillstånd från församlingen, säger Sigrid Stångberg.
Återbegravningen i september tog egentligen en helg i anspråk. På fredagen grävdes graven. Då var det, säger Sigrid Stångberg, viktigt att arkeologen Heinerud var med, i fall de skulle stöta på några kvarlevor från den första återbegravningen, eftersom det inte finns någon detaljerad information om var på Gamla kyrknäset de 25 samernas kvarlevor då lades ner. Kvarlevorna som nu skulle återbegravas kom sedan till församlingshemmet i Dearna i en näverask. Under lördagen lades de ner på näverskinn i en ackja som Oliver Israelsson gjort. Skinnet sveptes runt askarna och knöts sedan om med en gammal kasttöm.
– Det blev väldigt bra. Det var en stark och fin stämning när vi lade ner dem, en efter en på renskinnet, säger Sigrid Stångberg.
SIGRID STÅNGBERG tillhörde dem som inte var helt nöjd med ceremonin kring den stora repatrieringen i Lycksele 2019. Hon tyckte det var för mycket pompa och ståt och potentater som hade en alltför framträdande roll. Därför ville hon att det skulle göras annorlunda den här gången, eftersom hon tror att det är viktigt att det går till på rätt sätt.
– Vi ville ha samer från både norska och svenska sidan som berörs av detta. Till exempel så har ju Sametingets presidieordförande Paulus Kuoljok stark anknytning hit. Han höll ett väldigt viktigt tal.
Det var dramatiskt väder med sol och regn avlöste varandra under återbegravningsdagen. Oliver Israelsson och Katinka Östergren kom med ackjan och bärarna bar den längs en förutbestämd processionsväg. Sara Ajnnak jojkade. Ungefär 50 personer deltog i ceremonin.
– När vi sjöng Aerehke biejjie daejnie vaerie på sydsamiska kom solen fram. Sedan lästes några bibeltexter innan kyrkoherden Emelie Holmgren lyste frid över minnet och vi sjöng Eatneme tjaebpies på sydsamiska.
SOM KRISTEN menar Sigrid Stångberg att man ska få vila i frid när man en gång har begravts. Det har de 25 samerna som en gång begravdes vid Hwila kapell inte fått göra.
– Det som skett är alldeles fel. Det är en skändning mot den som ska vila i frid att av rent egoistiska skäl, som att man vill forska, plocka med sig kvarlevor. Att de sedan finns till beskådande som vilket föremål som helst är förfärligt.
Hon tror att repatriering och återbegravningar spelar en viktig roll för det samiska samhället.
– Jag tror att det kan leda till ånger hos samhället runt omkring, men framför allt bidrar det till helandet efter alla historiska övergrepp mot samerna som folk och mot samiska individer, säger hon.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO MARIANNE LINDGREN
