Samisk samtidskonst och aktivism stod i fokus under Lars Thomasson-symposiet nyligen.
– Konst är politik och kan ses som en reaktion och kommentar över den samtida situationen, konstaterade Tomas Colbengtsson, konstnär och moderator.
Under samiska veckan i Umeå bidrog Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet med det årligt återkommande Lars Thomasson-symposiet. Thomasson har under hela sitt liv varit en framträdande samisk politiker och är en av dem som låg bakom tillkomsten av Sametinget i Sverige. Har han på många olika sätt lyft fram samisk historia och kultur.
I år handlade Lars Thomasson-sympositet om konst och i Rådhusets festsal presenterades det samiska projektet Årstidsvepor, åtta vepor i monumentalformat som annars visas på Humanisthusets ytterväggar. Konstnärerna som fick uppdraget att göra veporna är Tomas Colbengtsson, Britta Marakatt-Labba, Fox Sandberg, Lea Stenberg, Maj Doris Rimpi, Per Enoksson, Inga Wiktoria Påve och Lena Kuoljok-Lind.
– De samiska konstverken har gjort den samiska närvaron och den samiska kulturen synligare i universitetsmiljön. Dessutom ligger Umeå universitet på tidigare samisk renbetesmark, säger Kristina Sehlin Macneil, Vaartoe – Centrum för samisk forskning.
Några av de medverkande konstnärerna, på plats i Rådhuset, samtalade om konsten som uttryck.
– Konst är politik, men ser ni er som politiker? undrade Tomas Colbengtsson, som gjort vårens vepa med två samiska flickor och en renrajd.
– I konstnärsrollen är det vår plikt att spegla vad som händer i samhället idag. Jag vill dela med mig av mina berättelser om den samiska kulturen i en politisk kontext. På så sätt kan fler visa intresse för samer och det samiska, säger Britta Marakatt Labba.
Hennes vepa, ett risat golv i en kåta där människor samlats kring eldstaden, handlar om gemenskap och förståelse för varandras bakgrund och kultur.
– Det har blivit vanligt idag att förmedla sin samtid i en politisk kontext, konstaterar Lena Stenberg som på sin vepa illustrerat vårsommaren i form av två vita renar.
HUR ÄR DET då med duodje, gränsen mellan slöjd, konsthantverk och konst? undrar Tomas Colbengtsson.
– Konst är konst och duodje är duodje. Till skillnad från duodje är konst ett samtal mellan mig och betraktaren, säger Maj Doris Rimpi, som via sin höstvepa hyllar björkens många användningsområden.
Om samisk konst och dess färd mot nutiden berättar Jan-Erik Lundström tidigare chef för Bildmuseet, Fotografiska museet och Samisk center for samtidskunst. Han konstaterar att den samiska samtidskonsten, sedan 1970-talet, tagit successiva insteg i den västerländska konstoffentligheten och att detta beror på tre sammanflätade förändringsprocesser: Växande politisk aktivism och självständighetsrörelser, händelser i konsten samt bygget av en samisk, specifik infrastruktur.
– 1970-talets samiska konst sätter en egen agenda med egna premisser i dialog med samtidskonsten. Då den samiska samtidskonsten inte ryms inom den existerande normen innebär det att konstsystemet måste förändras. Den samiska samtidskonsten förändrar samtidskonstens ramar och värderingar.
Jan-Erik Lundström nämner utställningen Same, same but different på Bildmuseet 2004, Beeing a part 2009, visad på samiska institutioner i Norge och Finland samt projektet Čájet ivnni 2017 som viktiga samiska konsthändelser.
– Tyvärr saknas kunskap och insikt, inte minst bland recensenter, om vad som är samisk samtidskonst. Hur går vi till väga för att förstå förändringskraften som framtidsvision?
Om användandet av konst för att synliggöra och aktivera berättade Moa Sandström, doktorand i Samiska studier vid Umeå universitet. Hon forskar om samtida konst i förhållande till dekolonisering.
– Inom ramen för konstprojekt skapas ett utrymme, en plats för det man vill se. Självbestämmande genom att man praktiserar det. Det är dekolonisering handlar om.
TEXT OCH FOTO YVONNE RITTVALL
Svensk sammanfattning
Samisk samtidskonst i samtal
Under samiska veckan i Umeå bidrog Vaartoe – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet med det årligt återkommande Lars Thomasson-symposiet. I år handlade sympositet om konst. Jan-Erik Lundström tidigare chef för Bildmuseet, Fotografiska museet och Samisk center for samtidskunst, konstaterade till exempel att den samiska samtidskonsten tagit successiva insteg i den västerländska konstoffentligheten, medan Moa Sandström, som forskar om samtida konst i förhållande till dekolonisering, menar att konstprojekt skapar ett utrymme för praktiskt självbestämmande. ”Det är dekolonisering handlar om,” säger hon.
