FILM Amanda Kernells film Sameblod röner framgångar. Nomineringarna och utmärkelserna avlöser varandra.
– Det är som att åka berg- och dalbana – man bara åker med, säger regissören själv om allt som hänt runt filmen.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO CARLA ORREGO VELIZ
Amanda Kernell jobbar just nu på nästa långfilm. Att Sameblod samtidigt tar världen med storm och kammar hem det ena priset efter det andra, är så klart, säger hon, superkul.
– Jag hade ju inte en tanke på det när jag gjorde filmen, men samtidigt ville jag så klart att den skulle nå ut och inte hamna i ett sidofack för ett särintresse. Nu är den såld för biografrelease i Japan.
I ett porträtt som Samefolket skrev om Amanda Kernell sade hon att hon gärna gör ”feel-akward-film”. De som ser filmen får gärna känna sig lite obekväma. Är det vad Sameblod gör med tittarna, tro?
– Jo, i vissa scener har jag nog lyckats, men framför allt kommer folk fram och pratar om sina egna liv och hur de förhåller sig, eller inte förhåller sig, till sin egen bakgrund.
Sameblod handlar om Elle-Marja som efter att ha utsatts för rasbiologiska undersökningar bestämmer sig för att bryta med sitt samiska liv och bli svensk. Det ska dock visa dig att det uppbrottet inte är helt okomplicerat.
– Många som ser filmen undrar förstås dels över de konstnärliga val jag har gjort, men också om samisk historia och hur det är idag. Jag vill ju väcka känslor och funderingar med filmen, och innan var jag rädd för att folk inte alls skulle känna igen sig i den. Men det har till och med kommit fram en person med turkiska föräldrar som kände igen sig i upplevelserna.
För Amanda Kernell personligen har Sameblod inneburit att många nya berättelser har nått henne, och att hon har haft många samtal med sin familj som kanske annars inte hade ägt rum. Hon har också fått detaljkunskaper som till exempel vilka psalmer som sjöngs vid tiden för rasbiologernas framfart.
– Jag har också fått fundera mycket över sånt som tonåringars förhållande till kroppen, och om det här med arv och ansvar. Men inte minst har jag också fått både kunskap och förtroende av de duktiga och modiga barn och tonåringar som medverkat i filmen och som ibland har kommit med egna förslag på repliker.
Sameblod, och Amanda Kernell, ställer många frågor. Hur har, säger hon, våra hjärnor påverkats av ett rasbiologiskt arv och en kolonisation som vi inte fått möjligheten att få upprättelse för? Sverige har, menar hon, som nation inte gjort upp med sitt koloniala arv och de som drabbats har lämnats att hantera det på egen hand. Inför och under arbetet med filmen ställde hon sig också frågan vem hon var, som inte ens hade fyllt 30, att ge sig in i och berätta om den samiska historien. Därför är hon, säger hon, så glad för alla äldre samer som bidragit med sina berättelser och synpunkter. Produktionen av Sameblod var nog, säger hon, mycket mer kollektiv än vad filmskapande brukar vara. Allt för att det skulle bli så rätt som möjligt.
– Som regissör ska man ju se till helheten, men den här gången har jag verkligen varit med och diskuterat detaljer. Jag har känt ett enormt ansvar för att min familj inte ska behöva skämmas över mig eller filmen.
Det råder en boom just nu för samisk film och tv-produktion. Bara under hösten har flera tv-serier med samisk tematik visats i SVT. På Göteborgs filmfestival, i månadsskiftet januari-februari nästa år, är det samiskt tema och fest med samiska artister. Sameblod är nominerad till priset för bästa nordiska film.
– Delvis är det ju en fråga om resurser. Film och TV handlar om pengar. Säkert är att det samiska filminstitutet har spelat en stor roll för samisk film. Det faktumet, tillsammans att det finns många kreativa och kompetenta samer inom film och media, ökar möjligheterna för inflytande och samiska berättelser. Även om det kan verka i svensk media som att det är något nytt, så har vi och de berättelserna alltid funnits.
Bildtext:
Amanda Kernells film Sameblod röner stora framgångar. På Göteborgs filmfestival i månadsskiftet är den nominerad till priset för bästa nordiska film.
