Föreställning: Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure av Giron Sámi Theater.
Manus: Tomas Bresky
Regi: Eva Gröndahl
Kompositör: Rolf Hedberg
Skådespelare: Kristin Solberg, Paul Ol Jona Utsi, Tomas Lindström
Jag har hört många renskötare säga, att 1972 års renbeteskonvention var som en kvarnsten om halsen. Gång efter annan hade den svenska regeringen förhandlat bort sina samiska medborgares rätt till renbete på norska sidan, och med 72:an blev det än sämre. När en ny renbeteskonvention skulle förhandlas fram utsågs diplomaten Lars Norberg till den svenska regeringens förhandlare. Norberg, uppvuxen i Varjisträsk med nästan uteslutande samiska vänner omkring sig, tog sig an jobbet. Men Udtja-Lasse, som han kallats sedan barnsben, börjar snart tvivla på sin roll och sitt mandat. Och inser att kulturen som sitter i väggarna hos uppdragsgivaren, UD, inte alltid är alldeles sund. Allt detta beskriver Lars Norberg i sin bok Begrav mitt hjärta Udtjajaure och det är den berättelsen Giron Sámi Teáhter tar sig an i pjäsen med samma namn.
VI FÅR FÖLJA med på Lars Norbergs möten både med UD, samebyarna och sin norska motsvarighet. Vi ser hur det går upp för honom att det är Lappkodicillen från 1751 som gäller, och hur han ändå hittar något positivt i att norrmännen svarar med att göra nationell lag av 72:an, med följd att en smärre krigssituation utbryter vid riksgränsen. Vi ser honom bli ifrågasatt av samer, men också ifrågasätta sig själv.
DET SVÄNGER om föreställningen. Skådespelarna flänger hit och dit så svetten lackar. Ena sekunden renskötare, nästa UD-tjänsteman. Humorn finns där och inslaget med renskötaren som kollar renarna i mobilen samtidigt som han är på solsemester och ska delta i en sardinbegravningsfestival är både rolig, absurd och realistisk. Rummet är komprimerat och lösningarna intelligenta. Symboliken finns där, som när Norberg motas ner från UD:s trappstege, eller när representanterna för brödrafolken sitter vid samma bord på en restaurang men ändå ack så långt ifrån varandra.
UDTJA-LASSE LÄMNADE oss i början av det här året, men han hann med att godkänna föreställningens manus. När applåderna utbryter efter den sista scenen hörs inte fotstamp och busvisslingar. Det är långa applåder, i eftertänksam takt. Det är stora och viktiga skeenden som Giron Sámi Teáhter skildrar och helt låter det sig inte göras på en knapp timme. Föreställningen hade nog vunnit på att vara lite längre. Men hur som helst behöver den här pusselbiten i berättelsen om svensk makt på samisk mark berättas igen och igen och igen. Och teatern är en bra form för det.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
