Direkt efter att skottet ekade i skogen slog björnfrossan till och han sprang för livet.
Så här berättar Nils-Johannes Unga om den osannolika jaktdagen som började med älgspaning och slutade med att nalle stupade bara 40 meter framför honom.
“Det är tidig morgon och solen har precis börjat värma i höstkylan. Jag har hunnit dricka en kopp kaffe tillsammans med min pappa då jag bestämmer mig för att klättra upp på älgtornet. Efter att ha spanat en stund ser jag något svart som rör sig vid ett videsnår, två kilometer bort. Min första tanke är att det är en ren. Men när jag kikar mer noggrant inser jag att det inte är det. För hur den än vänder sig är den rund och svart. “Det är en björn på myrkanten” skriker jag till min pappa, som också är på berget. På väg ner från berget och mot björnen passerar jag täta videsnår det finns bara en tanke i huvudet. Det hade varit roligt att få fälla mitt livs första björn. Min far dirigerar mig. Sista biten smyger jag sakta framåt. Vinden ligger rätt. I walkie-talkien hör jag min far: “du borde snart se den”. Jag tittar åt alla håll. Träden ligger glest framför mig när jag nu sitter vid myrkanten. “Var försiktig, skjut bara om du får bra läge”, säger pappa i komradion. Då ser jag ryggen och huvudet på björnen i det täta videsnåret. Den är på väg mot torrmyren.
Jag lyfter min Tikka T3 och osäkrar. I loppet finns nu en kula i kaliber 300 winchester magnum, en riktig björnbössa till kaliber. Avståndsmätaren på kikarsiktet visar att det är 85 meter till det täta videsnåret. Fingret är nära avtryckaren. Björnen ställer sig upp på bakbenen och kikar åt alla håll. Jag tvekar. Den är bakom ett par videbuskar och jag ser bara huvudet och ryggen. Innan jag hinner tänka sänker den huvudet igen. Jag hör hur björnen och börjar slå med frambenen. Det yr mossa runtom den. Vad gör den? Har den upptäckt mig? Nej omöjligt. Då slår det mig att den håller på och bäddar. Det dröjer inte länge förrän det blir helt tyst. Bara några trädgrenar rör sig i den svaga vinden. Jag sitter blixtstilla. Jag som hade gått och smugit i en timme för att hinna hit och vad gör den? Jo, lägger sig och vilar nästan bredvid mig. Jag tar fram walkie-talkien och anropar pappa. “Jag tror att den la sig precis här framför mig”. Som svar får jag “Jaha då får jag gå och dricka en kopp kaffe”. I stressen har jag glömt att ta med mig något. Och i ärlighetens namn får jag nog inte i mig någonting heller. Inte läge för fika när björnen ligger 80 meter ifrån mig.
Tiden känns som en evighet. I min väntan får jag för mig att smyga närmare i skydd av träden som går mot videsnåret. Jag smyger så sakta jag kan. Närmare och närmare. Beredd att skjuta om den ställer sig upp. Men ingenting. Jag stannar och tittar. Men ser ingenting. En tankevurpa slår rot i mig. Kanske björnen passerade mig i det täta snåret utan att jag såg den? Till slut hör jag min far i komradion igen. Han har återigen kikaren i handen och spanar. “Den kanske gick förbi” viskar jag tillbaka. “När en björn lägger sig ner kan den sova hur länge som helst”, svarar han. Jag smyger närmare. Jag är framme vid det sista trädet närmast videsnåret. Jag sätter mig ner och väntar. Då hör jag pappa i walkie talkien. “Nu ser jag något som rör sig”. Pulsen rusar. “Det är några renar som är på myren, på andra sidan videsnåret” anropar pappa. Renarna går rakt åt det håll jag sist såg björnen. Plötsligt ställer sig renarna och vädrar. Nyfikenheten är för stor och de fortsätter ännu närmare. Nu hinner jag tänka då plötsligt björnen ställer sig upp på bakbenen. Som tur är sitter jag bakom den när den börjar titta på renarna. Jag har 40 meter till björnen och jag har slutat tänka. Jag lyfter vapnet och trycker av ett skott. I kikarsiktet ser jag björnen vända sig mot mig. Jag hinner tänka på min pappas råd: “Kom ihåg: När du skjutit, spring åt sidan för den kommer rakt mot det håll där skottet har ekat”. Som en blixt från klar himmel slår björnfrossan till. Jag springer så snabbt jag bara kan. Men jag hör inget vrål. När jag kommit tillräckligt långt vågar jag stanna. Jag är beredd att försvara mig. Jag står kvar tills pappa kommer dit. Först då kan jag andas ut. Björnen hade stupat 40 meter från var jag sköt den.”
TEXT OCH FOTO LARS-OLA MARAKATT
