Årets mottagare av Såhkie Umeå sameförenings ungdomspris blev en ordkonstnär och hårdslöjdare från Kiruna, nämligen estradpoeten Rönn-Lisa Zakrisson Påve.
– Poesin är ett sätt för mig att bryta tystnaden, säger den.
Det är bara drygt ett år sedan som Rönn-Lisa för första gången stod på scen för att framföra en av sina dikter. På frågan om hur det var kommer svaret: ”Det värsta jag någonsin gjort i hela mitt liv”, följt av ett skratt.
– Jag kunde inte sitta still eller ens hålla i någonting. Jag var så nervös. Men känslan efteråt var otrolig, säger den.
Det är mycket som bubblar inne i Rönn-Lisa. Erfarenheterna av kolonialismen, flytten av Kiruna, queerhet och tankar om kärlek är grunden till dess poesi. Men även om nervositeten innan framförandena fortfarande lever kvar är det inte ett alternativ att skriva dikter bara för sig själv. Uppträdandet och möjligheten att få ut ett budskap är själva poängen. Orden måste sägas:
– Vi har en tystnadskultur i Sápmi och det beror delvis på att vi är en minoritet. Man möter redan så mycket förtryck utifrån och måste hela tiden skydda det samiska samhället. Då är det svårt att prata om problem som finns inom minoritetssamhället.
Tystnadskulturen har även påverkat Rönn-Lisas uppväxt. Den säger sig ha vuxit upp i en familj med mycket historia, men som också präglats av vad den kallar Tornedalens mindervärdeskomplex”. Poesin har blivit ett sätt att bryta med det, att bryta tystnaden.
– Men jag skriver inte för storsamhället. För mig är det viktigt att ha med mig Sápmi och Tornedalen. Det finaste jag vet är när äldre i publiken kommer fram efteråt och säger att de har berörts, då känner jag att jag lyckats med att nå ut.
Till vardags går Rönn-Lisa på Samernas folkhögskola där den läser hårdslöjd. Dens mamma är hängiven mjukslöjdare. Skittråkigt, säger Rönn-Lisa om det, som själv alltid jobbat med trä.
Dessutom utbildar den sig till ljud- och ljustekniker, vilket gör att det varit fullt upp under en lång period nu.
– Jag skulle vilja göra en bok, en diktsamling. Men det gäller att hitta tiden, säger Rönn-Lisa.
Var skriver du bäst?
– Det är olika. Förut hade jag bestämd tid och plats för skrivandet, men nu kör jag ju mycket bil eftersom det knappt finns någon kollektivtrafik mellan Kiruna och Jokkmokk, så det är ju där jag får mycket inspiration. Då stannar jag och skriver längs vägen.
Men om du skulle få tre veckor för att bara skriva, var skulle du helst vilja vara då?
– Då väljer jag pappas hemby Kitkiöjärvi. Då kan jag blanda skrivandet med att slita med veden. Det är viktigt, det fysiska och psykiska arbetet är så sammankopplat för mig.
Hur då?
– Gårdsarbete är inte bara arbete – det är också ett arv. Jag kan fortsätta stapla den ved som min farfar kapat. Samtidigt som det är väldigt rofyllt att låta kroppen jobba för då stänger man av alla andra trådar. Slöjdandet har samma effekt, då kan jag samla tankarna.
”och vi är gruvarbetarbarn
ser hur stan rivs för att flytta
samhällsnytta
men för vem
vi har skrikit länge nu
att naturen dör
att vi dör av att naturen dör och att vår ekonomi dör om det som dödar naturen dör”
Utdrag från en av Rönn-Lisas dikter
Fakta
Namn: Rönn-Lisa Zakrisson Påve
Gör: Estradpoet, utbildar sig till ljud- och ljustekniker samt pluggar hårdslöjd på Samernas folkhögskola
Från: Kiruna
Bor: Jokkmokk
På Instagram: @tjusigt
Fotnot: Rönn-Lisa identifierar sig som icke-binär transperson och går därför på svenska under pronomenet ”den”.
TEXT OCH FOTO JONATAN STÅLHÖS
