Det började med återbegravningen av samiska kvarlevor i Lycksele. Händelsen satte igång tankar och en kreativ process hos artisten Sara Ajnnak, där rasbiologin kom att bli ett tema på hennes nya skiva. Nu är hennes den klar och hon väntar på att få möta publiken.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO LENA LEE
På Sara Ajnnaks nya album, Homo Sapiens and My People, finns många andra röster än Saras egen. En av dem är en inspelning av rasbiologen Herman Lundborgs dagboksanteckningar.
– Återbegravningen av samiska kvarlevor är en del i ett större mönster kopplat till rasbiologin. Därifrån uppstod idén att gestalta detta i musik. På skivan har jag satt in detta i en bredare urfolkskontext, säger hon.
Albumet släpptes i augusti. Sara Ajnnak säger att den inte bara handlar om sorg, skam och förtryck, utan också om styrka, framtidstro och hopp. Hon samarbetar med flera olika kvinnor och skildrar ett starkt systerskap. En av kvinnorna är Sagka Stångberg från Sara Ájnnaks egna hemtrakter i Björkvattsdalen. Sagka hörs både tala och jojka på skivan.
– Hon är en otrolig förebild och en profil från mitt område. Hennes livsverk är att kämpa för den samiska kulturen. Jag upplever att kvinnor är väldigt starka och oftast de som för över kunskaper från generation till generation.
MAN BRUKAR, säger Sara Ajnnak, säga att markerna berättar. Det är vad de gör också genom hennes musik. Och inte minst gäller det markerna kring rötternas Vallenäs. Familjens gamla marker i Vapsten har kommit att få allt större betydelse.
– Ju äldre jag har blivit desto viktigare har det blivit att knyta an till det området. I sommar har jag varit i de fjällen. Jag känner en djup samhörighet med både markerna och människorna som finns där.
Sara Ajnnak säger att hon hör till dem som både har hamnat utanför och samtidigt är i renskötseln.
– Rasbiologin användes för att skilja ut samer från varandra. Något som har gått in så mycket i våra huvuden att vi ifrågasätter oss själva som samer utifrån hur andra har beskrivit oss. Att jag tar upp det rasbiologiska temat på skivan är för att visa på en del av Sveriges historia som man aldrig har gjort upp med. De har ju till exempel inte haft någon ceremoni på Uppsala universitet där de har tagit avstånd från det.
FÖR SARA AJNNAK har musiken blivit en väg till att återta språket. Hon vill lyfta fram umesamiskan trots att hon inte är modersmålstalande själv. På Homo Sapiens and My People hörs både samiska och engelska.
– Visst, jag kanske hade haft fler lyssningar och fler fans om jag hade gjort musik på något annat samiskt språk. Att vissa låtar är på engelska är för att jag vill nå ut internationellt och det är inte uteslutet att jag skriver på svenska i framtiden, men samiskan kommer alltid att finnas med, säger hon.
Nyligen fick hon det prestigefyllda priset Musikörat och säger att hon snart har ett rum fullt med priser. Ändå är det svårt att få de svenska konsertarrangörerna att nappa. Hon säger att de inte verkar redo för det uttryck hon har valt.
– När ska jag få möta publiken? Jag trodde att jag skulle kunna leva på musiken i Sverige och Sápmi, men det går inte. Jag måste ut internationellt, så nu planeras för en turné i Kanada nästa sommar.
