HISTORIA En skattkammare fylld av livsberättelser presenterades nyligen av journalisten Liv-Inger Somby. I mitten av 90-talet intervjuade hon 27 samiska kvinnor, 67-101 år, i norska och finska Sápmi. Med hänsyn till kvinnorna och deras familjer har materialet varit inlåst i bankfack i 20 år. Nu ligger det till grund för Liv-Inger Sombys masteruppsats om samisk kvinnohistoria och utkommer i bokform.
TEXT OCH FOTO YVONNE RITTVALL
På Kvinnohistoriskt museum i Umeå var det fullsatt när Liv-Inger Somby för första gången berättade om sitt projekt. Hon har varit verksam som journalist på norska radion, NRK, och Sveriges Television men valde att arbeta som frilansjournalist för att kunna vara mer fri när hon samlade in de samiska kvinnornas historier. Liv-Inger Somby bor i Kautokeino, men är från finska sidan av Sapmi. Hon är nybliven universitetslektor och på Sámi Allaskuvla i Kautokeino har hon ansvar för studenter som läser en master i urfolksjournalistik.
Idén att resa runt och intervjua äldre samiska kvinnor om deras liv uppstod i hennes vilja och möjlighet att ge en röst åt dem som sällan blivit lyssnade på.
– I det samiska samfundet är det oftast män som berättar sina historier. Att samla in och bevara även kvinnors livsberättelser, förstahandsuppgifter medan de fortfarande lever, är oerhört viktigt för dem som kommer efter i framtiden. Då får de möjlighet att återvända till den samiska historien.
TITELN PÅ hennes föreläsning på Kvinnohistoriskt museum var Jag har så mycket att berätta men du har inte tid att höra på mig.
– Det var en 99-årig kvinna som sa detta. Hon satte ord på att det var ett stort avstånd mellan oss. Egentligen hade jag inte tid med historierna. Jag hade tänkt göra intervjun fort och sedan fortsätta resan. Men det hon sa till mig parkerade mig som ung kvinna i 30-års åldern. Jag grät med henne när hon berättade.
Kvinnornas historier blev en del av Liv-Inger Sombys eget liv.
– Eftersom jag besökte dem ofta för att dokumentera präglades jag av hur de upplevde bygden där de bodde och världen utanför sina hem.
Enligt Liv-Inger Somby berättar samiska kvinnor sällan om hur de har det i vardagen. Under intervjuerna väcktes dock historier till liv som var så dramatiska att de inte skulle föras vidare. Detta då de intervjuade kvinnorna inte vill bringa någon skam över sina familjer. – Eftersom jag insåg hur värdefulla historierna är för eftervärlden skrev vi ett juridiskt avtal att jag inte skulle publicera något förrän efter 20 år. Bandinspelningarna, som gjordes på samiska, och bilderna låstes in i bankfack.
Idag lever bara två av de 27 intervjuade kvinnorna. Tack vare Liv-Inger Sombys dokumentation kommer deras livsberättelser, fyllda med vardaglig dramatik, att berättas vidare.
– Jag kommer att donera min dokumentation successivt till samiska arkiv. Dessutom publiceras min mastersuppsats, baserad på historierna, i bokform tillgänglig för alla, säger Liv-Inger Somby.
Vad handlar historierna då om?
– Om barn- och ungdomstid. Hur det var att vara ung kvinna, om livet under och efter andra världskriget och om moderniseringen i det samiska samfundet under 1970-80 talet, om livsfilosofi, psykisk ohälsa, svek, våld i nära relationer, övernaturlighet, förbjuden kärlek och diskriminering av det samiska i flera generationer. När man inte längre kan kommunicera med sina barnbarn då man inte talar samma språk, berättar Liv-Inger Somby.
HISTORIERNA HON återger under föreläsningen på Kvinnohistoriskt museum griper tag och berör. Som den om kvinnan som viskande berättade om en dramatisk händelse som format henne som äldre kvinna. Hon var en av de allra rikaste, men då hon blev bestulen på sin renflock hade hon ingenting kvar. Det visade sig att hennes fiende fanns i närfamiljen. Hennes svärson var tjuven, vilket ständigt smärtade henne.
När Liv-Inger Somby bad en 100-årig kvinna att tänka på en situation i hennes liv, på en bild som hon bar med sig i sitt hjärta, som hon tänkte på, svarade hon:
”Det var 1912 en vacker och varm sommardag och jag hässjade hö. Plötsligt såg jag hur den finaste pojken gick emot mig. Pojken var min käresta, vi kysstes och kramades bakom hässjorna, vi var så förälskade. Men det gick inte som vi hade planerat. Jag var tvungen att gifta mig med en 23 år äldre man och kunde inte opponera mig. När min första man dog tvingades jag in i ett äktenskap med en annan man som inte var snäll. Min far var mycket äldre än min mor och hon var inte lycklig. Men det var min far som påverkade att jag hamnade i samma situation. Det var inte lätt för en kvinna. Att man var tvungen att acceptera och inte kunde kontrollera sitt liv själv”
– Hon berättade detta medan tårarna rann, berättar Liv-Inger Somby.
En annan kvinna mindes när hon var nio år och fick besked av länsman att hon skulle hjälpa folk som drabbats av spanska sjukan. Hon gick från hus till hus, städade och tvättade utan lön och hon kom ihåg namnen på alla som dog i oktober, november, december 1918.
Liv-Inger Somby konstaterar att av och till är verkligheten värre än fiktionen. Men kvinnorna har även berättat positiva historier. Som den om Marianne som på 1970-talet levde med inuiterna på Grönland för att lära dem samisk renskötsel.
– Alla familjer har sina historier. Ta vara på berättelserna. Skriv ned dem och dina egna tankar och reflektioner. De är betydelsefulla för framtiden i Sápmi, uppmanar Liv-Inger Somby.
Bildtext
Liv Inger Somby har intervjuat äldre samiska kvinnor. Nu, 20 år senare, släpps berättelserna fram och blir en del Sombys mastersuppsats.
