AVHANDLING Hälso- och sjukvården är inte anpassad för renskötande samer.
Det påverkar deras hälsa negativt och skadar deras förtroende för vården.
Det visar Laila Daergas avhandling Att leva i två världar – hälsoaspekter bland renskötande samer.
– Det är viktigt för hälso- och sjukvårdspersonal att förstå vad det innebär att renen är i centrum, säger hon.
TEXT ANN-KATRIN ÖHMAN FOTO HENRIK BLIND
Laila Daerga är sjuksköterska med samisk hälsa som specialitet. I september disputerade hon vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet med avhandlingen Att leva i två världar – hälsoaspekter bland renskötande samer.
Hon är själv född och uppvuxen i en renskötarfamilj i Jämtland. I dag flyttar hon och hennes familj med renarna mellan sommarbetet i Klimpfjäll och vinterbetet i Åsele i Västerbotten.
– Men jag bestämde mig tidigt för att arbeta inom sjukvården. Min mamma gick bort i cancer när jag var 17 år och det var då jag bestämde mig för att jag ville hjälpa andra, säger Laila Daerga.
Hon arbetade till en början på hälsocentraler i glesbygden i Jämtland, sedan började hon jobba som nattsköterska på sjukstugan i Åsele. Eftersom Laila Daerga var sjuksköterska fick hon ofta frågan från vänner och bekanta vad de skulle göra när de hade olika krämpor. Hon svarade som man skulle göra i den medicinska världen – sök vård, gå till sjukgymnast – men märkte ganska snabbt att de inte hörsammade hennes råd.
– Det väckte tanken hos mig och en kollega att vi borde erbjuda renskötare en riktig hälsogenomgång eftersom de inte har någon företagshälsovård. Vi tog kontakt med Södra Lapplands forskningsenhet i Vilhelmina för att kunna genomföra hälsoprojektet.
Så föddes Laila Daergas intresse för samiska hälsofrågor och snart började hon arbeta med nya hälsoprojekt inom området. Forskningsenheten i Vilhelmina lades ner 2009. 2012 började hon arbeta med samisk hälsa på Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman. Tack vare skype, internet, mobiltelefon och bil har hon kunnat jobba på distans och fortsätta att delta i familjens renskötselarbete. De senaste åren har hon jobbat med sin doktorsavhandling vid Umeå universitet.
– Vi hade redan gjort en studie vid Glesbygdsmedicinskt centrum som visade att renskötande samer hade lägre förtroende för hälso- och sjukvården, psykiatrin och socialtjänsten jämfört med andra norrlänningar. I doktorsavhandlingen ville jag ta reda på varför det var så.
URFOLK HAR GENERELLT sämre folkhälsa än majoritetsbefolkningen. Det är också vanligare med självmord hos urfolk. Så är det även i Sverige. Mellan 1961 och år 2000 var suicidmortaliteten dubbelt så hög bland renskötande män jämfört med andra svenska män.
Medan 10 procent av norrländska män hade självmordsplaner var samma siffra hos renskötande män 20 procent. En undersökning om psykisk ohälsa bland samer visade att samiska ungdomar mellan 13 och 18 år hade lägre hälsorelaterad livskvalitet än andra ungdomar och samiska män mellan 18 och 28 år var mer stressade, bekymrade, kände mer livsleda och hade mer tankar på självmord.
– Det är skrämmande att det är så. Det värsta tycks vara att ha en stark samisk identitet utanför samiska majoritetsområden, då blir man väldigt ensam, säger Laila Daerga.
2007 kritiserades Sverige också i en FN-rapport för att sakna en nationell strategi för att säkerställa god hälsa bland samerna.
I sin avhandling tar Laila Dearga i djupinterjuer också upp synen på traditionell samisk läkekonst. Hon noterar att det finns en ovilja att prata om traditionell samisk läkekonst utanför det samiska samhället. En av de nio renskötarna i avhandlingen som Laila Daerga djupintervjuade förklarade att: ”Jag vill inte göra mig konstigare än vad jag är”.
Det kan också vara tabubelagt att prata om sjukdomar och krämpor. Det finns en kultur att försöka lösa problemen på egen hand i stället för att ta kontakt med sjukvården.
Vidare menar Laila Daerga att historiska händelser med skallmätningar och tvångsförflyttningar har satt sina spår och innebär att det idag finns ett grundlagt misstroende mot staten som påverkar relationer även med sjukvården.
– Samer som kommer till vården med sina barn har fått höra ”Prata svenska, vi lever i Sverige” när de talar med barnen på samiska. Släkten är viktig i det samiska samhället men om alltför många kommer på besök på vårdavdelningar har de fått kritik för det.
Tidigare studier har visat att samernas hälsa är ganska god jämfört med andra urfolk och de beskrivs ibland som världens friskaste urfolk. Det är liten skillnad i hälsa mellan samerna i Sverige och majoritetsbefolkningen i de studier som är gjorda. Den samiska livsstilen verkar skydda både mot risken att utveckla viss cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Den traditionella kosten är fattig på kolhydrater och rik på fett och protein från främst ren och älg, inälvsmat, blod, insjöfisk, bär, syra och kvanne.
MEN DE RENSKÖTANDE samerna är en riskgrupp. Renskötsel är till och med ett av Sveriges farligaste yrken med ökad risk att dö i fordons- och snöskoterolyckor, drunkning och förgiftning. Det är mycket ensamarbete, långa arbetspass, tunga lyft, hög arbetsbelastning i ett extremt klimat. Under vintersäsongen kan renskötare tillbringa 1500 timmar på snöskoter. Det leder till mycket helkroppsvibrationer och hög exponering av avgaser, damm och buller.
Laila Daerga jämförde de muskuloskeletala besvären hos renskötande samer, både kvinnor och män, med andra arbetare inom industri-, bygg- och transportsektorn i Norrlandslänen i avhandlingen. Det visade sig att renskötarna hade mer muskuloskeletala besvär med armbågar, händer, handleder och rygg.
De hade också en annan psykosocial arbetssituation. Å ena sidan hade de svårare att ta ledigt, vara sjukskrivna och kände större ansvar, å andra sidan hade de större beslutsutrymme. Arbetsorganisationen inom samebyn är också speciell. Det kan vara en konflikt att både driva ett eget företag och samtidigt arbeta inom kollektivet i samebyn.
– Det var en stor skillnad i avhandlingen mellan männen och kvinnorna när vi frågade dem om arbetsförhållanden. 53 procent av männen men bara 35 procent av kvinnorna tyckte att man kom bra överens i samebyn. Samebyarna är över huvud taget ingen organisation som samerna själva har velat ha, det är ju staten som har bestämt att det ska vara så och är en rest av lappfogdesystemet.
Den sammantagna pressen som en ökande rovdjursstam, exploateringar och klimatförändringar innebära kan också leda Allt detta kan leda till oro och stress hos renskötarna.
– Som en av de intervjuade i avhandlingen sa: ”Mår renen bra, mår lappen bra”. Det är viktigt för hälso- och sjukvårdspersonal att förstå vad det innebär att renen är i centrum. För renskötande samer kretsar allt kring den, den är ett levebröd och en livsstil. Då är det svårt att vara sjukskriven en längre tid eller få höra att man måste sluta med yrket helt och hållet.
LAILA DEARGAS AVHANDLING visar också att hälso- och sjukvårdens organisation inte passar de renskötande samerna. De löper hög risk för olyckor och skador men är samtidigt verksamma på platser långt från hälso- och sjukvårdsinrättningar. De bor på flera orter eftersom de flyttar med sina renar. De känner sig lika hemma vid sommarbetet som vid vinterbetet, men hälso- och sjukvården vill gärna att de listar sig på en hälsocentral, vilket kan innebära att de måste åka 20 mil för att komma till sjukvården. Hälsocentralerna i glesbygden behöver också bli mer tillgängliga med mer flexibla öppettider om renskötarna ska kunna nå dem.
– Det skulle vara mycket värt att ha en kvällsöppen hälsocentral som man har i städerna. Renskötande samer behöver få samma tillgång till vård som alla andra.
Helst skulle renskötarna, säger Laila Daerga, vilja ha vården organiserad som en skoterverkstad där deras vårdbehov kunde tillgodoses med hänsyn till renskötselarbetet.
– De renskötande samernas förtroende för hälso- och sjukvård påverkas av historiska trauman, den egna kulturen, upplevelser av att vårdpersonalen har bristande kulturkompetens samt hur hälso- och sjukvården är organiserad. Forskningsresultatet stärker bilden av att det behövs ett långsiktigt folkhälsoarbete för alla samer.