De senaste månaderna har krav ställts från det samiska samhället, både Sametinget och samiska organisationer, att arkivmaterial ska tillbaka till Sápmi. I december fanns krav om Tiréns jojksamling. Nu senast gäller det, det samiska materialet efter Institutet för rasbiologi. Men vad vill vi uppnå? undrar Katarina Pirak Sikku i sin debattartikel.
I december tog Sametinget ett beslut att inte stödja Statliga Musikverkets ansökan om att Tiréns jojksamling skulle bli upptagen på UNESCOS världsminneslista. Anledningen var att Tiréns samling skulle förvaltas av det samiska folket. Ett liknande krav ställs nu angående det samiska materialet efter Institutet för rasbiologi. Det är två helt olika processer men de har något gemensamt: Bristen på infrastruktur för vårt kulturarv. Vi har inget arkiv. Ájtte har inte något uppdrag för att driva arkivet Ája. Ája har inga ekonomiska resurser, ingen arkivarie är anställd, lokalerna är inte heller anpassade för arkiv. Det här är inga frågor som jag hör diskuteras. Det är ingen symbolfråga som får svarta rubriker, medias uppmärksamhet eller dunkningar i ryggen.
HUR TÄNKTE Sametinget när det gäller Tiréns jojksamling? Det är intressant, att Sametinget stoppar något som skulle ge vårt kulturarv ett mervärde. Tirén samlade in och bevarade något som har gått förlorat hos oss, jojken. Jojken som är en del av att bygga upp och ge oss vår identitet. I arkivet ligger mina barns förfäders röster, deras morfars morfar, deras farfars fars röster. Det var det Sametinget sa nej till i strävan för självbestämmande. Att få världsarvsstatus hade varit stort för jojksamlingen. Att mina barns förfäders röster hade skyddats på ett helt annat sätt.
Med vilken rätt sa Sametinget nej? Varje person som jojkar är namngiven. Vi är många som är släkt med de här personerna. När upphör vår rätt till våra förfäder? När blir namngivna personer hela samiska folkets egendom? Vem har rätt att bestämma det?
NÄR DET GÄLLER arkivet efter Institutet för rasbiologi har det diskuterats i omgångar. Sametinget vill förvalta de samiska delarna av arkivet. Vad gör vi då med arkivet? Vad tar vi bort? Det jag vet, är att de olika delarna, det skriftliga och fotografiska materialet, samverkar med varandra. Jag vet inte hur Sametinget resonerar kring det skriftliga materialet efter Institutet. Ska det också delas upp? För det är i det skriftliga materialet systemet uppenbarar sig. Det utgör en enhet som är svår att bortse ifrån.
DET FOTOGRAFISKA materialet har jag svårt att se svart eller vit på. Jag vet att många har hittat sina släktingar i arkivet och det har varit en glädje för dem. Fotografierna är av hög bildkvalitet. De är en källa för att studera gábdde och andra dräktdetaljer. De nakna fotografierna är både svåra och tunga att ta in. Det är svårt att veta om alla fotades nakna. Jag vet inte. Det är inte helt säkert. I det skriftliga materialet finns anteckningar om frågans känslighet, redan då. Det är det samiska fotografiska materialet som är mest visat. Och vårt bläddrande i materialet börjar synas på albumen. Något behöver göras men vad är det? Varför gör vi det här? Vad vill vi uppnå? Varför vill vi förvalta materialet? Vad skulle det ge för mervärde för oss? Finns det alternativ?
EN SAK är dock säker för min personliga del. För mig är det inte självbestämmande att förvalta svenska statens koloniala förehavanden. Det är statens egna uppgift att ställa saker till rätta. Att flytta till Sametinget är inte någon lösning för Sametinget är en statligt myndighet vare sig mer eller mindre än museum, arkiv och andra svenska institutioner.
Katarina Pirak Sikku, konstnär, Jåhkåmåhkke/Jokkmokk
