Skidåkning kan göra dig lyckligare

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Pulsen är uppe i 185 och kroppen börjar känna att det gör ont men armarna, benen ja alla muskler i kroppen fortsätter jobba så hårt de förmår. Men tankarna snurrar. Varför gör jag det här? Jag borde ge upp. Det är mot all logik. Svetten som rinner längst hela kroppen har man ingen känsla av när man åker flera mil på skidor med pulsen på 90 procent av max. Jag lovar att aldrig gnälla på Kalla oavsett om hon blir sist eller inte. Smärtan skriker. 

TJUGO MINUTER går. Kilometer efter kilometer avverkas. Jag försöker slå bort de negativa tankarna och tänka på när jag var som mest slut under mitt första Vasalopp. Efter 40 kilometer hade jag vattenbrist och svor inombords. Men med lite torrkött och en liter vatten fick jag igång kroppen och motivationen igen. Året efter kände jag mig stark i 90 kilometer. Efter sex mil, ungefär på samma plats där jag året innan höll på att kollapsa, skrek jag till publiken: “Det här går så lätt!” 

FÖR MIG BÖRJADE skidåkning med att det inte fanns så mycket annat i byn än att åka skidor, vara på isen eller i backen. Men för mycket vitt bröd och choklad gjorde att jag inte hade den bästa kroppsformen trots min aktiva barndom. Jag började åka mer skidor för att bli smalare. Men ju mer jag åkte desto mer åt jag. Jag var fast i en karusell. I högstadiet utlyste vår idrottslärare en tävling: Den som förbättrade konditionen mest av alla vann. Och vinna, det ville jag. Jag åkte skidor nästan varje dag. I början av skidsäsongen var jag utpumpad efter fyra kilometer. Jag vann inte. Min vikt var emot mig. Däremot lärde jag min kropp att tåla smärta. Och smärta är vad skidåkning handlar om. 

JAG KOMMER speciellt ihåg en tävling i Kautokeino. Jag var fortfarande för rund, blyg och hade inget självförtroende. Min taktik var som alltid: Ge allt. Jag var i ledningen med tio sekunder på toppen men stupade i mål som tvåa, en sekund efter segraren. Jag minns allt som om det var igår, hur jag låg utpumpad vid målet. Hur jag inte orkade ta bort skidorna, spyan hängde i luften. Prisceremonin och silvret är inget som fastnat i minnet. 

TJUGO ÅR SENARE hade jag förträngt min tävlingstid som ungdom och var stolt tvåbarnsfar. Då gjorde jag ett konditionstest och blev lite chockad. Jag som tränade en eller två gånger i veckan utan direkt målsättning hade bra kondition! Så när mina barn så skulle åka skidor ställde även jag mig på startlinjen. 20 kilometer, från Karesuando till Kuttainen, skulle bli en promenadseger. Men efter två kilometer mötte jag den: Väggen. Jag såg döden i ansiktet, men återuppstod och överlevde. De där 20 plågsamma kilometrarna tog mig en kvart längre än segraren. Det var då jag bestämde mig: Jag skulle ha revansch. Nu hade jag ett mål. Jag kämpade uppför slalombacken i byn, på skidor eller i löparskor, låg utpumpad längs elljusspåret. Året därpå halverade jag avståndet till segraren. 

UTVECKLINGEN var inspirerande så jag bestämde mig för Vasaloppet. Med stor möda tog jag mig i mål efter drygt sju och en halv timme. Året efter ville jag ha revansch. Siktet var inställt på att ta medalj innan år 2020. Min kropp kändes odödlig, kraften fanns där, skidorna gick bra. Med skavsår och omplåstring trodde jag likväl inte att det skulle gå. Det var en mil kvar och jag kämpade som om det var OS-guldet som hägrade. När jag tog mig i mål slängdes till min förvåning en medalj runt halsen. Jag hade gjort det med tre minuters marginal. Vilken lycka att få segermedaljen, efter att ha kämpat i lite över sex timmar längst vasaloppsspåret! Att något så tungt och jobbigt kan ge sådan euforikänsla. En känsla av att vara lyckad, ha överträffat sina mål, överraskat sig själv och arbetat bort sina komplex. Skidåkning har gjort mig starkare. Jag vet att jag har en extra växel att lägga i när livet är i en svacka. För jag vet att jag har haft det värre, när jag mött väggen i spåret, återuppstått och överlevt. 

TEXT LARS-OLA MARAKATT