Sunday, 24 March 2013 23:33
Vet inte hur jag hamnade här. Kommer ihåg att jag en gång fick råd att i en Mia
Törnblomsk egobok skriva ner alla mina drömmar. De låg olika långt fram i tiden. En
av drömmarna var “att producera en skiva”. Den låg 10 år fram i tiden, minst.
Betydligt tidigare sitter jag med en creditlista för min kommande skiva där mitt eget
namn står med som producent. Jag blir förvånad. Konstigt att jag blir det egentligen.
Jag gör ju listan själv. Precis som allt annat.
Denna skiva – som pendlar mellan arbetsnamnet mästerverk och elände från dag till
annan – har jag levt med som om den vore min själva siluett i över två år. Jag har lagt
mig med den, vaknat med den, delat ångestdagar med den och skålat i champagne
med den. Av och an har vi vankat ihop i vad som tycks vara en evighet. Och ändå är
den inte klar än.
”Det är resan som är målet”, ekar ett utnött visdomsord. Den som skrev det var inte
åksjuk, tänker jag. Den har inte åkt på smalaste grusvägen mellan Moskosel och
Rävudden där kasten är snabba i kurvorna och täckningen med omvärlden blir sämre
ungefär halvvägs till punkten då man måste ta i med allt för hålla in det som vill upp,
det illaluktande, frustrationen. Väl framme ser man antingen en grusig återvändsgränd
eller paradiset, beroende på vilket humör man är på. Elände eller mästerverk. Skiftar
lika fort som lyckliga snöflingor som blir till smutsigt vatten när de landar pladask.
Ändå fortsätter jag köra. Häckar i bilen, för jag vet inte hur man stannar den. Jag
måste bara fram.
Alla medresenärer har försvunnit. Ut i havet. Så där står jag kvar ensam och blickar ut
över just havet. Vet inte hur man tar sig över det för en som jag är inte van vid hav.
Förutom möjligen Klubbviken som barn eller Pite havsbad som skenberusad tonåring.
Men över, det måste jag.
Havet. Det är stort. Kanske oändligt. Jag simmar. Eller ror jag? Lite om vartannat för
jag är som ny på det här. Utan beprövade metoder kämpar jag mig i alla fall igenom.
Jag börjar ana stranden.
Folk pratar om våra popprinsessors styrka. Hur självständiga och coola alla
musikaliska tjejer är som ”släpper själv”. Producerar på egna bolag och har kontrollen
över sina karriärer. Som ingen sätter sig på. Som tar vinsten själva. Vet ni, första bästa
majorbolag som vill styra och ställa över mitt liv, se hit. Kom och styr upp eländet nu.
Bestäm över mig bara, är så less på sömnlösa nätter, beslut om mixnivåer och val av
typsnitt. Välj kläder åt mig, ta fast hela vinsten och skänk den till en CocaCola-
reklam, bara ni ror mig iland. En dålig dag. Eländes elände.
Trött på att musiker blivit synonymt med entreprenör. Inte ville jag driva eget bolag.
Jag ville göra musik. Hur hamnade jag här? Vet inte, vägskyltarna försvann vid
Deppis.
Men nu sitter jag i alla fall och skriver creditlista på vem som gjort vad. Mitt eget
namn är överrepresenterat. Det pirrar av stolt upprymdhet under bröstet. Det vände
visst. Mästerverk.
Sofia Jannok
