Det hade ju ändå börjat läka. Det hade slutat vara, kliade lite ibland under läkningsprocessen. Visst skulle några ärr komma att bli kvar, som en påminnelse om forna tider. Men ändå, som en egen liten försoningsprocess hade relationen mellan det samiska samhället och Naturskyddsföreningen faktiskt förbättrats. Inte minst tack vare enskilda personers arbete inom föreningen.
DÄRFÖR VAR det ju så underligt att två företrädare för Naturskyddsföreningen i Luleå skrev en debattartikel i NSD, där de i hit-och-dit-ordalag argumenterade för vindkraft i det omdebatterade Storlandet. Området ligger inom Gällivare skogssamebys betesmarker. Vi får veta att naturvärdena är få och att det planerade vindkraftsområdet bara skulle utgöra två promille av Gällivare kommuns yta.
VI HAR hört argumenten så många gånger förr, oftast från politiker och exploatörer. Och vi som reagerar med ryggmärgen när kolonialismen visar sitt ansikte, hör ett eko som aldrig tycks klinga ut. Genom att dessutom slänga in ett litet inkluderande ”vi” så menar de båda naturskyddarna att det bästa är om vi, lokalsamhällena, pekar ut platser för vindkraft. Man lägger alltså över ansvaret på en lokalbefolkning som ofta redan är splittrad och delvis därmed på ett urfolk som aldrig har haft en chans. När Naturskyddsföreningens regionkrets i Norrbotten någon dag senare tar avstånd från debattartikeln är skadan redan skedd. Förtroendet har fått sig en rejäl törn.
ANNARS DÅ? Jo, en av den senaste tidens stora händelser är kulturtoppmötet Arctic Arts Summit, som den här gången ägde rum i Umeå. Förutom en massa arktiska urfolk var också ett stort antal makthavare inbjudna. En av dem var Sveriges kulturminister Parisa Liljestrand. Men ajaj, Parisa fick lunginflammation och kunde tyvärr inte komma. Men alltså, vilken sån där toppenbra försäkring där man går före alla andra i vårdkön hon måste ha haft! För redan dagen efter hon skulle ha varit i Umeå invigde hon Nynäshamns kulturhus. Och man måste säga att hon såg tämligen jättekry ut. Snacka om turbotillfrisknande!
SÅ TJA, vad ska man säga? En Naturskyddsförening där ränderna aldrig tycks gå ur och en kulturminister misstänkt för urfolksskolk. Ibland känns vägen väldigt lång, helt enkelt.
MEN TROTS allt: Här kommer ett finfint nytt nummer av Samefolket. Vår frilansare Krister Stenlund har varit i vimlet på just Arctic Arts Summit i Umeå. En plats där urfolken för några dagar fick uppleva den bekväma känslan av att vara i majoritet. Vi berättar också om landsmöten, ställer frågor till riksdagspartierna och förmedlar livsberättelser. Som porträttet på Seth-Ivan Eriksson, som levt hela sitt liv med renskötseln i Gällivare skogssameby. Han har fått uppleva en närmast total landskapsomvandling under sitt liv. Och vid dryga 90 års ålder kanske han också får se nya vägar skära genom markerna i Vattenfalls iver att bygga Storlandets vindkraftpark.
TILL SIST önskar Samefolket er alla världens bästa sommar!
