Naturskyddsföreningen är en dominant inom svensk naturvård. Den får ofta kritik från mer radikala miljökretsar för att vara en del av etablissemanget. Oavsett: Vad lokalföreningarna tänker, skriver och gör spelar roll. Jag häpnar därför när jag läser debattartikeln av två företrädare för Naturskyddsföreningen i Luleå i NSD den 17 juni. De argumenterar för att det så kallade Storlandet inom Gällivare skogssamebys betesmarker lämpar sig väl för vindkraft. Vi får veta att naturvärdena är få och att vindkraftssområdet bara skulle utgöra två promille av Gällivare kommuns yta. Hör de inte själva hur det låter? Troligen inte.
Vi andra, som reflexmässigt reagerar när kolonialismen visar sitt ansikte, hör mellan raderna det eko som aldrig tycks klinga ut: Samer är nejsägare, vi som är objektiva vet bättre än renskötseln själv hur den använder markerna, ytan som industrin vill ta i anspråk är jätteliten på renskötselns så vida marker. Och till sist: Genom att slänga in ett litet inkluderande ”vi” så säger man att det bästa är om vi, lokalsamhällena, pekar ut platser för vindkraft. Man lägger ansvaret på en lokalbefolkning, som ofta redan är ordentligt splittrad och delvis därmed på ett urfolk som aldrig har haft en chans.
Ändå vet vi alla, att det här handlar om helt andra nivåer. Det handlar om en stat och ett storkapital som med tiden har blivit som hopvuxna tvillingar med gemensam hjärna: Industrins behov först. Att Naturskyddsföreningen i Luleå går i de ledbanden är rätt sorgligt. Inte minst som det på senare tid faktiskt har varit så att Naturskyddsföreningen och det samiska samhället har lyckats hitta samarbetsytor och gemensamma mål. En egen form av försoningsprocess där man tillsammans har blivit starkare. Men ett samarbete mellan etablissemang och storsamhälle å ena sidan, och en minoritet och koloniserad folkgrupp å den andra, hänger alltid på en skör tråd. Där måste det vara majoriteten som står för reparationerna av skador den själv åsamkat, historiskt och idag.
Naturskyddsföreningen borde lyssna till självklarheten i att det inte går att rädda miljön genom att förstöra natur. Inte ett ord i debattartikeln handlar om att spara el. Om att vi kanske inte bara ska gapa och svälja industrins högljudda ylande om elhungrande fossilfri stålproduktion. Någonstans måste ju vindkraften vara! är budskapet. Som jag sörjer de dagar då de som tagit på sig att driva planetens intressen, faktiskt tordes tala om återhållsamhet. Inte minst på urfolksmarker.
Åsa Lindstrand
Chefredaktör för tidningen Samefolket