Får en gerak vara lila? Kan den ha pärlor på sina band? Och måste en silverkrage ha tenn runt om? Är det okej att sy en njálmmefáhta med fyra kilar?
Katarina Spik Skum har djupdykt i arkiven för att ge renässans åt gamla lulesamiska plagg, för att sedan designa dem på ett delvis nytt sätt. Plaggen utgör hennes utställning på Sámi Duodji.
Den som får Asa Kitok-stipendiet ska som motprestation producera en utställning till Jokkmokk vintermarknad följande år. Årets marknad blev inställd och den ena av fjolårets stipendiater, Kristoffer Åström, hade ingen utställning på Sámi Duodji. Den andra stipendiaten, Katarina Spik Skum visade dock upp vad hon har arbetat med under året som gått, nämligen tre olika lulesamiska plagg som finns dokumenterade långt tillbaka i tiden: Njálmmefáhta, gerak och sibbagoahkka. I övergången till det moderna samhället, när nya massproducerade kläder gjorde sitt intåg, hamnade nämligen en del traditionella plagg i skymundan. Det vill Katarina Spik Skum ändra på.
– Jag vill att vi ska påminna oss själva om att ta vara på det som har varit. Och vi måste vara många som för arvet vidare, säger hon.
PÅ OLIKA museer har hon hittat 13 geraga. Fyra av dem blev förlagor till dem som visas på utställningen. Hon har satt sin egen prägel på dem. En är till exempel i lila kläde och en annan har pärlor på knytbanden. På utställningen finns också fyra njálmmefáhtaga som alla är sydda på olika vis, men med inspiration från vad Katarina har hittat i arkiven. På samma sätt har hon tagit intryck av gamla föremål när hon gjort sina silverkragar. En av dem har betydligt mer sparsamt med tenntråd än traditionellt.
– Måste vi ha tenntråd för 30 000 kronor på silverkragen, eller kan vi ha en silverkrage utan tenn? frågar hon retoriskt och fortsätter:
– Om vi ska kunna ta vara på traditionen menar jag att vi måste tänka på vad som fungerar idag.
EN GERAK, eller rabdda som den också heter, sätts utanför mössan som ett skydd för väder och vind. Ett plagg som nästan har försvunnit.
– De är inte helt borta. Det finns någon enstaka person som har en och ibland syr någon elev en på Samernas utbildningscentrum, men jag vill att de ska synas ännu mer. Eller ska vi kasta bort sånt som har använts åtminstone från 1600-talet och fram till 1940-talet? Ids vi inte bry oss längre om det som är så vackert? Jag vill också lyfta att samer har jobbat länge med tenntråd och att även lulesamer har haft ett omfattande tenntrådsbroderi, säger Katarina Spik Skum.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
