Rennäringslagen ska ses över. Det är ett resultat av Girjasdomen. Översynen får någon att känna oro över hur det blir om grinden till rengärdet öppnas för de samer som står utanför och vill in. Andra ser översynen som en hoppets strimma i drömmen om samisk likhet inför lagen. Vi vet alla att läget är komplicerat. Kanske vore det enklast att låta det vara: Man härjar inte runt där krutet förvaras. Eller också är det rimligt att staten tar tag i surdegen den själv satt och börjar bearbeta den.
KANSKE KAN DET bli bra. Om olika samiska grupper kan prata med varandra utan övertygelse om att den ene vill den andre ont. Men framför allt: Om lagstiftaren kan lyssna på det samiska folket och orkar ta till sig de olika behov och alla de nyanser som finns där. Men det börjar ju onekligen dåligt. För när Näringsdepartementet och landsbygdsministern bjuder in organisationer till sakråd om rennäringslagen, så är samerna i minoritet. Stefan Mikaelsson deltog i sakrådet i egenskap av vice ordförande i Sáme Ätnam. ”Vi hade gärna sett att det civila samiska samhället hade fått vara med utan att bli avbrutet av svenska organisationer,” säger han i en intervju i Sameradion. Samiska organisationer är alltså i minoritet i en fråga av största vikt för det samiska folket. Rimligt?
ETT ANNAT RESULTAT av samma tankemönster ser vi varje höst sedan 1993. De italienska småviltsjägarna har kanske det sämsta ryktet av alla som nöjesjagar fågel i Sábme tidigt om hösten. När de nu, återigen, lämnade en hund kvar i fjälltrakterna fick det uppmärksamhet. Tack och lov fick hunden ett nytt hem. Men i grunden är det samma sak: Majoriteten tillåts fortfarande, flera hundra år efter att kolonisationen tog sin början, dra fram i de samiska markerna på sätt som inte alls är anpassade efter det liv som levts och levs här och som är anpassat efter naturen. För inte tror jag väl att höstjakten efter dalripa på fjället är ett samiskt påfund?
OCH SVENSKA KYRKAN överväger att be om ursäkt för sina övergrepp mot samerna. Kyrkan sitter idag som lagfaren ägare på gamla samiska marker. Om jag ska bli personlig: Vi har kyrkan som närmaste grannar intill jakt- och fiskekojan. Det är inte hundra år sedan, utan kanske 15, som vi upptäckte en helt ny stuga och en bastu (!) ett par hundra meter från vårt oansenliga krypin. Vid kontakt med stiftet fick vi veta att stugan ”lånas ut till några skogvaktare”. För majoriteten drar fram där den kan. Så kära Svenska kyrkan, påbörja processen med att återlämna ert stöldgods. Då skulle man kanske tro att ni menar allvar.
DET FINNS MASSOR av bra läsning i det här numret av Samefolket. Porträttet av Ina Omma sätter fart på tankarna. Tio sidor handlar om utfodring av renar. Vi redogör för den rätt bisarra historien om hur Gällivare skogs, två dagar innan renarna betar lagligt på öarna, döms till 100 000 kronor i vite för renar i skärgården. Med massor mera.
