De var helt nöjda med att vara nominerade, men väntan var ändå pirrig. Så ropades vinnaren av guldbaggen för bästa dokumentär upp: ”Historjá – Stygn för Sápmi!”
– Det var stort, nästan overkligt, säger filmens huvudperson, konstnären Britta Marakatt Labba.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO ANDERS WIKLUND/TT
När Britta Marakatt Labba klev upp på guldbaggegalans scen tillsammans med dokumentärfilmaren Thomas Jackson som vinnare i kategorin Bästa dokumentär, såg hon havet av människor. Hon tänkte att hon väl fick göra det bästa av situationen. Som det strömmandet vattnet i Lainioälven flöt orden ur henne på samiska inför en publik som såg allvarligt vördnadsfull ut, sannolikt utan att förstå ett ord.
– Jag ville ta det på mitt språk. Det kändes bäst. Jag jobbar alltid för samer i första hand, säger hon.
När Samefolket pratar med henne har hon varit hemma
från Stockholm i ett par dagar. Dagen innan intervjun var hon till Kiruna och säger att hon tydligt märkte av guldbaggesegern.
– Det var så många som tog tag i mig och gratulerade och jag hann knappt äta min lunch. Både media och privatpersoner, många helt okända, har hört av sig. Och hittills har det bara varit positiva reaktioner.
HON KOM i kontakt med filmaren Thomas Jackson när han jobbade med ett annat projekt. Han tyckte att Britta Marakatt Labbas liv och ankar skulle hålla för en egen film. Från början var det tänkt som ett avsnitt i SVT:s K Special, men när det blev dags att klippa ner till det formatet kändes det för futtigt. Istället blev det en film för bio. Och som en följd av guldbaggen kommer Historjá – Stygn för Sápmi nu åter att gå upp på biodukarna, inte bara i Sverige, utan också i övriga Europa. I vår kommer den också att visas i New York i samband med att utställningen Arctic Highways öppnar där.
– Det var en dröm att filmen skulle få den här spridningen. Först och främst tänker jag på kampen för våra marker. Jag tror att det här kan hjälpa oss, säger Britta Marakatt Labba.
I HISTORJÁ – Stygn för Sápmi säger Britta att hon föddes in i en kamp. Hennes broderi som visar hur poliserna under protesterna i Alta förvandlas till kråkor visar en del av den kampen.
– Vi samer har fått kämpa för precis allt. Men det stärker en också. Man blir inte omkullkastad utan vidare. Det har varit en kamp sedan den dagen jag tog steget in i skolvärlden. Redan där var det motsättningar. Det var inte bara att komma från Idivuoma och säga: ”Jag vill hålla på med konst.”
En lärare på konstlinjen vid Sunderbyns folkhögskola uppmuntrade Britta till att genom sin konst just berätta om den samiska kulturen.
– Jag visste ju tidigt att jag ville hålla på med något textilt, och upptäckte att jag kan förmedla det här genom broderiet.
DET TOG tre år att göra filmen. Nu väntar en hektisk vår med flera internationella utställningar. Sedan, i maj, ska Britta Marakatt Labba unna sig själv att vara lite ledig fram till hösten. Det hon hoppas på framöver är att makthavarna börjar lyssna.
– Det går inte att ta mer av våra marker, konstaterar hon.
Bildtext:
Britta Marakatt Labba och Thomas Jackson blev glatt överraskade av guldbaggevinsten. Dessutom fick Historjá – Stygn för Sápmi en guldbagge för bästa originalmusik.
