Just innan Samefolket skickades på tryck spreds blodiga bilder på sociala medier. Än en gång har renar fått plikta med livet eller skadskjutits för att plågas ihjäl. Den här gången renar tillhörande Sirges sameby, på vinterbete utanför Harads. En av renarna har uppenbarligen dragits in i en bil. I skrivande stund är det torsdag. Kanske blir det finmiddag med renfilé och vinbärsgelé någonstans i Haradstrakten i helgen?
ORDEN börjar, som i så många sammanhang, ta slut. Men att djur ska plågas på grund av mänskligt missnöje och hat är så helt orimligt. Det går aldrig att frånta människor deras personliga ansvar, men trots allt måste det allmänna möta upp här: Polisen, lagstiftaren, utbildningsansvaret och inte minst politiken. Vi väntar.
OCH SÅ har det brunnit vid Stenträsket igen. Anita Gimvalls byggnad brändes upp på nytt i början av februari. Den här gången valde statliga Kronofogdemyndigheten att göra det i hemlighet, rädda att personer skulle försöka förhindra bränningen. Känns inte det där lite märkligt, att fara omkring i mörkret och kasta ut folks grejer och bränna byggnader år 2023? Jojo, jag vet att Gimvall har meddelats beslut om när kojan skulle vara tömd, men är det ändå inte något som skaver i tillvägagångssättet, oavsett vem som drabbas?
ANITA GIMVALL är aktiv i Jakt- och fiskesamerna. Att ärendet används av partiet och nuvarande majoriteten i Sametinget är någonstans väntat. Men istället för att diskutera huruvida samer som Anita Gimvall ska ha rätt att uppföra byggnader på förfädernas gamla marker, så har debatten till stor del fokuserat på vad det är för byggnad och vad den kallas. Det torde vara uppenbart för envar att det inte var en kåta som senast stod där vid Stenträsket. Och oavsett var man står i frågan om Anita Gimvalls rätt till en byggnad där, så är jag inte säker på varför det spelar så stor roll vilken sort det är?
FÖR INTE så hemskt längesedan diskuterade Sveriges riksdag huruvida renskötande samer skulle få uppföra och bo i hus. Det fanns ju en risk att samerna skulle bli veka om de lämnade kåtorna. Det första samiska landsmötet på svensk sida hade bostadsfrågan som en av sina viktigaste punkter. Samerna protesterade mot uppfattningen att husboende skulle förklena dem. Mötet motsatte sig också att de juridiskt skulle hindras att uppföra bostadshus. Det kan vara bra att ha lite backspegel mot historien. Är det verkligen så konstigt om den som, rätt eller orätt, uppför en byggnad på gammal boplats väljer ett annat alternativ än en replik av kåtan som en gång stod där? Jag tror att vi ganska enkelt kan hitta svaret på den frågan genom att ta en samtidstitt på dagens visten. Istället bör fokus kanske ligga på att lösa frågan om vem som ska ha tillgång till markerna och på vilka villkor?
ÅRETS FÖRSTA nummer av Samefolket kommer lite senare än vad vi är vana vid. Det handlar helt enkelt om den underbemanning som råder på redaktionen år efter år. Resurserna räcker inte till att pressa ut en tidning direkt efter årsskiftet. Men en innehållsrik tidning får ni ändå. För här får ni ett porträtt på Evelina Solsten som inte kan tänka sig ett liv utan renskötsel. Ni får känna av stämningen från Jokkmokks marknad och ta del av samiska ungdomars skidglädje. Med mycket mer.
