När Malin Brännström första gången fick frågan om att bli chef på Silvermuseet och INSARC i Arjeplog, sade hon bestämt nej. Men i dialogen med kollegorna vid kaffebordet utkristalliserade sig så småningom en lösning som fick henne att tänka om. Sedan den 8 maj är hon chef och en del av den ledningsgrupp som ska ta Silvermuseet in i framtiden.
– Det här känns som en klockren lösning. Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att det faktiskt är sant att jag har fått den här möjligheten, säger hon.
För många är Malin Brännström kanske mest bekant som SSR:s förbundsjurist. Under sina fem år på den posten var hon bland annat med och förberedde Girjas-målet. Men vi tar det från början, som finns i Mausjaur sydväst om Arvidsjaur. Det är där hon känner att hon har sina rötter.
– Jag är egentligen uppväxt i Skellefteå, men hjärtat hör hemma i Mausjaur. Där tillbringade jag så mycket tid jag kunde. Morfar hade skötesrenar, och jag har alltid varit intresserad av renskötseln, berättar hon.
När Malin så småningom började sin utbildning till jurist riktade hon in sig på frågor kring det samiska, kring renskötsel och markfrågor.
– Min känsla var att något var fel och konstigt. Om man har vissa rättigheter, hur kan det då komma sig att man på något vis står utanför, att man ändå inte har dem?
Hon fortsatte inom juridiken och utbildade sig till domare. Efter några år i Stockholm erbjöds hon jobbet som förbundsjurist hos SSR, tackade ja och flyttade till Umeå.
– Ett av de uppdrag jag hade som förbundsjurist var att förbereda Girjas-målet. Jag slutade mitt jobb precis när stämningsansökan lämnades in, men jag har förstås följt målet hela vägen. Både av eget intresse och som rådgivare för Girjas sameby. Vem kunde tro att det skulle pågå i tio år?
2008 lämnade Malin Brännström Umeå och bosatte sig i Arjeplog, och så småningom lämnade hon även jobbet som förbundsjurist för att satsa på forskning kring landskaps- och markanvändningsfrågor istället.
– Jobbet som förbundsjurist är krävande. Och kombinationen med en renskötande sambo, barn och kravet på att ständigt vara tillgänglig i sitt jobb fungerade inte. Dessutom består jobbet av att man driver en fråga och argumenterar för en lösning. Jag är mer intresserad av att stå utanför, iaktta och reflektera över sammanhang och olika alternativ till lösningar. Därför passar forskning mig bättre.
Som doktorand vid Umeå universitet satt Malin Brännström oftast hemma och jobbade på sin avhandling. I samband med en föreläsning på Silvermuseet träffade hon dåvarande museichefen Ingela Bergman, som erbjöd henne att sitta hos dem ibland och jobba.
– Jag tackade förstås ja direkt, och kom rakt in i en tvärvetenskaplig forskarmiljö med ekolog, arkeolog och skogshistoriker. Det är fantastiskt att det finns ett museum och forskningsinstitut i Norrlands inland med forskning av så här hög internationell kvalitet, jag hade nog faktiskt inte riktigt förstått det innan jag kom hit och fick se verksamheten inifrån.
Malin blev gästforskare med eget kontor på INSARC, och blev en del av forskarteamet.
– Jag har nog aldrig trivts så bra någonstans där jag har jobbat tidigare, berättar hon.
Så kom den där frågan som Malin först sa så bestämt nej till. Frågan om att efterträda Ingela Bergman som chef för Silvermuseet. Ingela Bergman efterträdde museets grundare Einar Wallquist, och har varit chef i drygt trettio år.
– En chefsroll innehåller så många olika delar, och att jag skulle orka, hinna med och klara av alla de bitarna själv kändes som mission impossible. Därför sa jag nej. Ingela är verkligen beundransvärd. Hon har gjort ett fantastiskt jobb som rott i land allt och dessutom utvecklat verksamheten till vad den är idag.
Vem som sedan kom med det förslag som nu blivit verklighet, kan Malin Brännström inte riktigt svara på.
– Nej, det var nog ingen enskild person. Den här lösningen växte långsamt fram när vi satt och pratade vid fikabordet, och plötsligt kände jag att det här blir bra, det blir ett nytt sätt att leda Silvermuseet, och teamwork passar mig perfekt.
Den lösning Malin Brännström talar om innebär att hon från och med den 8 maj är chef för Silvermuseet och INSARC. Vid sin sida kommer hon att ha sin företrädare Ingela Bergman och Gunilla Balkow. De tre utgör en ledningsgrupp, som tillsammans ska förvalta och utveckla den resurs som Silvermuseet och INSARC utgör.
Malin Brännström ser Silvermuseet som en länk mellan dåtid, nutid och framtid. Hon vill arbeta utåtriktat och vara en aktiv part i samhällsdebatten.
– Vi har mycket att tillföra. Många tänker att vi jobbar mest med dåtid på ett museum, men så är det ju inte. Vi jobbar lika mycket med framtid, och ett museum har en viktig funktion i samhället. Vår historia är relevant för det vi gör just nu och viktig för de beslut vi tar för framtiden, och här på museet och forskningsinstitutet finns mycket kunskap. Landskapsanvändning är ett av många exempel där vi kan se och lära av historien. Titta på området vid stallotomterna, uppe vid vilstugan i Merkenes. Där plockade man ut för mycket ved, vilket påverkade landskapet och tvingade människorna till ett nomadiserande liv. Brukar man resurserna för hårt, blir det ohållbart.
Som chef för Silvermuseet ser Malin Brännström också en utmaning i att lyfta historien ur ett gemensamt kulturellt perspektiv.
– Ofta framställs den samiska historien som om ingen annan var berörd. Men det finns inget som är endast samisk historia. Vi har alla en gemensam historia, där samer och andra har levt tillsammans och varit beroende av varandra och vi måste våga berätta om det. Många frågor om kolonisation är kontroversiella och det här kräver ett långsiktigt arbete. Ett annat mål är att Silvermuseets utställningar ska locka och leda besökarna ut i landskapet, och ge en djupare kunskap för vår historia.
– Istället för att Arjeplog bara ska visa besökarna ett vackert landskap, vill vi att besökarna ska få veta mer om vad de faktiskt ser, vad som har hänt här. Vi vill att Silvermuseet ska fungera som en kunskapsportal, en ingång till något mer än våra utställningar i lokalen.
Utställningar på Silvermuseet kommer därför att kopplas ihop med platser ute i naturen och samhället. Redan i sommar kommer man att inleda arbetet med att göra en besöksplats av den gamla marknadsplatsen vid pastorsexpeditionen och Kyrkströmsgården i Arjeplog.
– Hela det området är en fornlämning, men det syns inget av det idag. Vi ska försöka återskapa lite av det som fanns där, så att besökarna på plats kan uppleva och förstå platsens värde och historia. Ett annat område vi ska utveckla är stallotomterna vid vilstugan, berättar Malin Brännström.
Malin Brännström kommer att behålla sin anknytning till Umeå universitet, och sitta kvar i Várdduos rådgivande organ. Hon kommer också att fortsätta föreläsa och försöka påverka myndigheter att ta vara på den lokala kunskapen.
– Lokal förvaltning är en hjärtefråga för mig. Många beslut fattas långt ifrån det område som berörs, och jag är av den uppfattningen att de som bor i ett område är de som bäst vet hur man ska använda området. Naturreservat är ett tydligt exempel. När besluten om vilka områden som ska bli naturreservat kommer från Stockholm kan det vara svårt att acceptera. De som bor och lever på en plats vet mer om vilka områden som behöver skyddas och hur de ska användas.
TEXT MARIANNE HOFMAN FOTO SILVERMUSEET
