– Nu tar de det sista i Juoksu, men vet du, det är några som är där och protesterar!
Orden kom över telefon från Maria Sätterqvists mamma. Någon brydde sig om skogarna, deras skogar. Det tände en gnista hos Maria Sätterqvist, som där och då tog steget in i skogskampen. Oförberedd på den betydelse hennes berättelse skulle få satte hon sig och skrev. Om sitt hjärtas berg och sorgen över skogar som inte längre är. Sedan dess har vardagen inte varit sig lik.
Under våren har Maria gått in i otaliga debatter på sociala medier. Hon tar ställning för de orörda skogarna och säger att hon aldrig kommer att vika ner sig.
– Det går inte att ta in hur mycket de har förstört. Man känner inte igen sig. Brorsan och jag skulle meta i bäcken, men vi hittade inte stigen. Den är borta. Våra minnen från Juoksuvaara är kopplade till markerna, till skogen. Vad händer med oss när våra minnesmärken inte finns?
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
