Jag minns att min vän, som en kväll då fåglarna sjöng midnattssolens lov och landskapet badade i ny grönska, missmodigt sade: ”Det värsta är nästan att det finns alternativ. Att människan skulle kunna så mycket bättre, men likväl väljer den här vägen.” Vår värld var som vackrast, men sorgen och uppgivenheten över hat och ondska svepte in över oss.
DET BLINDA HATET är svårt att begripa. Själv förstår jag ingenting av hur man klarar av att se andra människor och djur plågas, stressas och lida på grund av ens egna handlingar. Jag förstår dock, att de som utför såna våldshandlingar och de som ständigt kastar ur sig vidrigheter på sociala medier, inte mår bra. Om vi nu håller oss till hatet mot i första hand renskötande samer, där hatarna fiffigt och sjukt nog plågar människan psykiskt genom att plåga djuren fysiskt, så riskerar situationen att barka åt helvete. Det kryllar av jaktvapen därute, både lagliga och olagliga, och det finns rätt många arga människor som dessutom häller i sig skapliga mängder alkohol. Kombon är kass. Eller ja, den är farlig. Det känns som att det är en tidsfråga innan också människor skadas fysiskt när hatet piskas upp.
I DEBATTEN efterfrågas ofta större polisnärvaro och mer engagemang från dem som utreder hatbrotten. Det är bra när Gällivares kommunalråd sätter ner foten och kräver en handlingsplan av polisen. Och att förövarna fälls och offren skyddas är naturligtvis det minsta vi medborgare kan kräva. Men det räcker inte för att stävja själva hatet. Det behövs något mer, något långsiktigt. Frågan är vad. Och glöm det där med bristande kunskap i de trakter där det här utspelar sig. Det handlar inte om det.
DET ÄR SVÅRT att vara tvärsäker kring hatets ursprung och näring. Men någonstans torde det bottna i grumliga, mörka känslor av egna misslyckanden och tillkortakommanden, där det är lättare att rikta hatet mot någon annan än sig själv. Känslor som har individuella orsaker, men, kanske framför allt när det gäller det rasistiska hatet, också sanktioneras av politiken. En politik där det viktigaste är att omvandla markerna till pengar, medan människorna som lever i dem mest är i vägen. Allt förtäckt i termer som arbetstillfällen, välfärd och samhällsnytta. Så, en helt annan politik och en gigantisk kollektiv terapi, där hatarna tvingas möta både sina hatobjekt och sig själva, alltså? Puh.
I DET HÄR numret fortsätter vår berättelse om koncessionsrenskötseln och familjen Sunnas sista renmärke, genom att zooma in länsstyrelsens roll och den ojämna maktstrukturen. Artikelserien hittar ni nu på vår webbsida och i vår e-tidningsapp. Vi har så klart pratat med sametingspolitikerna om valresultatet och med Robinson-samerna om tiden i Haparanda skärgård. Porträttet på Maria Sätterqvist väcker tankar om skogskamp, men också om rötter och identitet och vad som är viktigt i livet. En fantastisk historia är också den om Christina Storm Miennas lungbyte. Och så har vajorna kalvat över Sáme ednam. Några av de nyfödda fastnade på bild när Lars-Ola Marakatt besökte Per Erik Stenberg.
SAMEFOLKET önskar alla läsare en fantastisk sommar, där hatet får vika för glädjen och där oron får maka på sig för tryggheten. Vi hörs i höst!
