Thursday, 23 October 2014 20:30
VÄRLDSARV Vägen mot ett naturum i Stuor Muorkke/Stora Sjöfallet har varit lång och bitvis krokig. Men i slutet av september invigdes den storslagna byggnaden på 900 kvadratmeter. En port in till världsarvet Laponia där den samiska kulturen har intagit en central och självklar plats.
TEXT ANNELI KRÅIK JANNOK FOTO DANIEL OLAUSSON
Naturens krafter var med som en central gäst när naturum i Stuor Muorkke invigdes en av de sista dagarna i september. Det blåste kalla och hårda stormvindar ute på Viedásnjárgga, udden som fått upplåta plats åt den stora nästan runda byggnaden som ska locka, informera och lotsa besökare in i världsarvet Laponia och Stora Sjöfallets nationalpark.
Regn och blåst till trots kom uppskattningsvis drygt 700 personer till invigningen som till en början hölls utomhus men som senare fick flytta inomhus på grund av vädret. Sedvanliga tal från berörda representanter varvades med sång av samebarn från Gällivare och Jokkmokks sameskolor, samt uppträdanden av artister som Sofia Jannok och Katarina Rimpi som båda har sina rötter i Laponia. I gryningen hölls en ceremoni av maorier från Nya Zeeland.
Nu står den där, längst ut på udden vid Langas strand, inom Unna Tjerusj samebymarker och med sjön som avskiljare mot Sirges sameby. En storslagen byggnad med ovanlig arkitektur, som ritats och byggts med tanke på att den en dag enkelt ska kunna rivas och inte lämna några spår i den känsliga naturen.
DEN RUNDA FORMEN har tagit inspiration från den samiska trumman, samt tanken att det ska vara ett “mjukt” hinder för renar att ta sig förbi, berättar arkitekten Gert Wingårdh från Göteborg, som inte bara studerat vindförhållandena på plats utan även myggförekomst (!) innan byggnaden ritades och platsbestämdes.
1996 utsågs Laponia till världsarv av FN-organet Unesco, på grund av sina rika natur- och kulturvärden. Renens närvaro och den samiska kulturen lyftes fram i utnämningen och det har varit utgångspunkten i den uställning som dominerar naturumet.
– Renen är den sammanbindande länken mellan människa och natur. Det här området skulle inte se ut som det gör om inte renskötseln funnits här. I den uppfattningen har vi forskarna med oss. Därför vill vi förmedla bilden av ett levande kulturlanskap och inte en vildmark, berättar utställningssamordnaren Anna Landberg som tillsammans med samiska representanter arbetat fram utställningen.
Ett 15-tal “stationer” visar med hjälp av text, bilder och föremål, Laponias rika natur-och kulturliv i då och nutid, med det samiska som en röd tråd genom hela uställningen. De samiska årstiderna lyfts fram genom att beskriva renskötselårets olika göromål. Det har producerats 20 kortfilmer med personer, många av dem samer, som berättar om sin relation till Laponia. En del av dessa filmer kommer att visas vid den speciella filmstationen som finns i naturumet, men under invigningen kunde besökarna ta del av dem alla.
Naturumet har även ett större och mindre konferensrum, ett pysselrum, ett vilorum och en kaféteria.
UTE PÅ OMRÅDET står även några nyuppförda samiska byggnader som en del av naturumet. Renskötaren Mats-Peter Åstot från Sirges har ansvarat för byggnationerna. Bland annat en tältkåta med duk sydd av designern Lena Viltok, samt en stor torvkåta.
– Kåtorna är nästan exakta kopior av min fars och farbrors kåtor som fortfarande är bruk uppe i vårt sommarviste, berättar Mats-Peter.
Kjell-Åke Pittsa, ordförande i Unna Tjerusj som är den sameby inom vilket naturumet har sin plats, är nöjd med resultatet, trots viss skepsis i inledningen.
– Vi har fått vara med i processen. Det här har betydelse inte bara för vår sameby, utan för alla samebyar att det finns ett bra informationsflöde om samer. Att människor får se vad vi egentligen gör inom renskötseln under olika årstider. All den informationen går att få här, säger han.
MEN VÄGEN HIT har varit lika stormig som vädret vid dagen för invigningen. De samiska representanterna skulle samsas i samma mötesrum med såväl naturvårdsverket som beröda kommuner och länsstyrelsen och komma fram till hur Laponia bäst skulle förvaltas och hur ett naturum skulle se ut. Besluten skulle tas i konsensus, vilket innebar att alla parter måste vara överens, vilket de sällan var.
– Det var många diskussioner och ibland körde vi i diket, berättar Gudrun Kuhmunen, ordförande i föreningen Laponiatjuodtjudus vars uppgift är att förvalta Laponia och naturumet.
– Vi hade framför allt två krav där vi inte gav vika. Det gällde samisk majoritet i förvaltningsorganet och att renskötselrätten skulle beaktas. I och med det här huset känner jag att vi har nått dit jag inte trodde att vi skulle nå när processen började i slutet av 90-talet. Jag är stolt över det vi har åstadkommit, säger Gudrun Kuhmunen.
Bildtext1: Kjell-Åke Pittja, ordförande i Unna Tjerusj och Gudrun Kuhmunen, ordförande i Laponiatjuodjudus, framför utställningen i naturrum som bland annat berättar om varför renen behöver stora marker.
Bildtext2: Jon Pittjas kniv har varit modell för den långa receptionsdisken. Kniven ligger infälld i disken.
Bildtext3: Drygt 700 personer deltog på invigningen i Stuor Muorkke.
Bildtext4: Sofia Jannok och Dylan Tahau, Tuwharetoa från Aotearoa/Nya Zeeland avslutar invigningsceremonin gemensamt.
