Thursday, 04 December 2014 21:35
FÖRFATTARE Máret Ánne Sara är tillbaka i Kautokeino efter ett hektiskt år som nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris.
För Samefolket berättar hon om skrivprocessen, tecknandet – och livet efter nomineringen.
TEXT OCH FOTO ANDREAS SÖDERLUND
– Jag är så glad att jag måste dansa, sa Máret Ánne Sara när norsk tv intervjuade henne i mars i år.
Debutromanen Ilmmiid gaskkas hade nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Vardagen och hennes konstnärliga fokus förändrades över en natt för journalisten och konstnären från en renskötarfamilj i Kautokeino.
Där och då började allting rulla väldigt snabbt. Debutboken skulle översättas till norska. Den skulle läsas in som ljudbok på samiska. Samtidigt gavs uppföljaren Doaresbealde doali ut och Máret Ánne Sara bokades till bokmässor och litterära sammanhang runtom i norden.
Samefolket träffade henne på Bokmässan i Göteborg i september. Då var det en dryg månad kvar till prisutdelningen i Stockholm. Och trots framgångarna var det en ödmjuk författare som talade om sina böcker. Hon tog ingenting för givet. Trots att arrangörerna uppmanade alla nominerade att skriva vinsttal till ceremonin så hade hon inga planer på att göra det.
När vi når henne över telefon, en vecka efter prisutdelningen, är känslan densamma. Hon vann inte – men nomineringen i sig var tillräcklig som erkännande och vinstlott.
– Det har varit väldigt lärorikt. Jag har träffat väldigt många etablerade författare som är utgivna på ett 30-tal språk och som har gett ut många böcker. Jag har fått hänga med eliten av skribenter ett tag så jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk i förhållande till det.
Nu är hon hemma i Kautokeino igen. Och medan andra kanske hade försökt surfa på framgångsvågen – stressa fram nästa bok och ge sig ut på nya marknader – så gör Máret Ánne just nu exakt tvärtom.
När vi talar med henne är hon mitt uppe i arbetet med en filmaffisch. Trots alla nya kontakter så låter hon den tredje boken i serien långsamt mogna. Den får redigera sig själv i huvudet innan hon sätter sig ner för att skriva. När den är redo att skrivas vet hon ännu inte.
– Jag satte mig ner för att teckna i stället när jag kom hem. Jag vet inte hur länge sedan det är jag gjorde det sist. Det var fantastiskt att göra det igen, säger Máret Ánne Sara och fortsätter:
– Jag tänker inte på pengar. Det är så det är generellt i den samiska bokbranschen att pengar inte är huvudmotivation.
Kanske därför väljer hon också att bo kvar i Kautokeino tills vidare. Det är där hon vill bli gammal, säger hon. Det är hennes hem oavsett vilka möjligheter världen bjuder på.
– Men innan man blir gammal så finns det ett hav av möjligheter. Jag skulle aldrig flytta på grund av marknaden men kanske för att få nya influenser. Det är bra att komma ut och betrakta för att sedan skildra det.
Vad gör du om tio år?
– Haha, allt är möjligt. Jag har kanske slutat med böcker och konst. Jag kanske studerar något spännande. Eller arbetar med renbete? Eller i en butik? Allt är möjligt, det blir spännande att vad som händer.
