Monday, 28 May 2012 08:27
Hon har tilldelats Kulturskjutsen genom Umeå 2014 för projektet Jag vill bita huvudet av skammen. Skammen i det här fallet är den mörka rasbiologiska historia som samerna utsattes för, ett ämne som konstnären Katarina Pirak-Sikku nuddat vid tidigare. Nu jobbar hon för fullt med ett konstprojekt och tankar finns på ett seminarium för att diskutera rasbiologins historia.
För sju år sedan, när Katarina Pirak-Sikku gick sitt femte och sista år på Konsthögskolan i Umeå, väcktes hennes intresse för rasbiologin. Katarinas handledare gav henne rådet att konst ska göra ont och ville se det som smärtar henne. Sagt och gjort. I sin ateljé på skolan byggde Katarina ett litet rum och där stoppade hon in allt som smärtade henne. Ett av konstverken, de flesta med fokus på identitet, handlade om rasbiologin. Hon bjöd in åtta samiska kvinnor i Umeå för att ta reda på vilken smärta som är hennes privata och vilken hon delar med andra. Det visade sig att rasbiologin var något som alla uppehöll sig kring. I samma veva hittade Katarina av en slump mätinstrument som användes i nordligaste Lappland 1923.
– Det var då min svärfar blev mätt av rasbiologer. Det var så jag kom in på rasbiologin.
Efter examensarbetet där rasbiologin gavs utrymme kände sig Katarina inte klar med ämnet. När hon fick en inbjudan till kulturhuvudstadsåret, eller Umeå 2014 som det heter, ville hon göra en riktig djupdykning i ämnet. Under de senaste ett och ett halvt åren har Katarina grävt i arkiven i Uppsala och nyligen var hon en av dem som fick Kulturskjutsen på 20 014 kronor för ett konstprojekt som kommer att visas på Bildmuseet i Umeå under kulturhuvudstadsåret.
– Det här arbetet är min stora utmaning, att konstnärligt gestalta detta. När jag gräver i det får jag också uppslag att skriva om det här, och det hoppas jag kunna göra någon gång.
Förutom konstprojektet hoppas hon kunna göra någon form av seminarium där man kan diskutera med andra folkgrupper som också blivit utsatta för rasbiologiska mätningar.
Katarina har under resans gång lyckats hitta personer som blivit mätta och med dessa personer har hon resonerat kring hur det påverkat och präglat samerna.
– En kvinna som jag pratat mycket med frågade mig en gång varför jag gör det här. Jag svarade att jag inte visste, men gick hem och funderade. Jag gick senare tillbaka till kvinnan och sa att jag ville bita huvudet av skammen.
För de rasbiologiska mätningarna som gjordes är skamfyllda och Katarinas förhoppning är att man ska börja diskutera och prata om vad som hände.
– Kanske att man kan förlika sig lite med historien. Eller åtminstone känna på den och låta den göra lite ont.
Hon medger att det är mentalt tuffa saker att jobba med och därför varvar hon rasbiologin med andra konstprojekt hemma i ateljén i Jokkmokk.
– Det funkar inte helt och hållet att lämna tankarna på rasbiologin, men jag vet ju också att man på något sätt måste gå igenom den. Man måste känna på smärtan för att kunna gestalta den och det känner jag är intressant. Sedan är det ju inte säkert att andra människor känner det jag känner inför det här.
Vad besökarna får uppleva på Bildmuseet i Umeå 2014 är långt ifrån klart och i dagsläget vet inte Katarina hur det slutgiltiga resultatet blir.
– Processen går väldigt långsamt, men jag vill och hoppas att jag lyckas beröra folk när jag väl är färdig, det är därför jag håller på med konst.
Text: KATARINA HÄLLGREN
Foto: PRIVAT
