Sunday, 08 July 2012 22:28
Nils-Johan Päiviö har i sin forskning från 1600-talet och framåt följt släkterna Labba i Tingivara och Jonsson i Granbyn. Generation för generation ser han hur de brukar sina marker, men ändå så småningom förlorar äganderätten till dem. Kvar är, vid första renbeteslagen 1886, nyttjanderätten.
Det var inte så stor skillnad mellan lappar och nybyggare, mellan renskötare och bönder, för 400 år sedan. Samer var både bönder och renskötare. Båda grupperna hade rätt till sina marker tack vare att de skattade. De etniska samerna var i majoritet i norr, men förstås få jämfört med Sveriges hela befolkning. Bland annat det spelade in när samerna förlorade mark och makt, medan bönderna senare stärkte sin ställning.
Det var på 1600-talet som staten gjorde jordeböcker för det som nu är Norrland och Lappland. Anledningen var att staten helt enkelt ville få in skatt. Skattemannarätten fungerade ungefär som dagens äganderätt. Stod du på pappren och betalade din skatt så hade du ensamrätt till markerna. Skattemannarätten gick att sälja och gick i arv till dina barn. Det gällde från början lika för renskötare och bönder.
DE STÖRSTA inkomsterna i de här områdena var på 1600-talet skinn från varg, räv, fjällräv, ekorre, hermelin. De var eftertraktade vid kusten, söderut, på kontinenten och gav därför goda intäkter. I praktiken var männen i renskötarfamiljerna mest av allt jägare, ofta långt och länge borta från sina familjer. De jagade förutom pälsdjur också vildren, som det fanns gott om. Hemma skötte kvinnor och barn om tamrenarna, som var ganska få. Renskötarfamiljerna betalade ofta sin skatt i skinn. När det så under 1600-talet började komma in massor med skinn från kolonierna i Amerika förlorade skinnskatten helt sin ekonomiska betydelse.
Den som inte betalade skatt på tre år blev ett så kallat skattevrak och fick lämna sitt land. Men till slut så hjälpte det inte att byta folk på markerna, för ingen hade råd att betala skatt. Renskötseln växer sedan fram som den viktigaste näringen i lappmarken och kom med tiden att ha en dominerande ställning i den samiska ekonomin, berättar Nils-Johan Päiviö, dekan på Sámi Állaskuvla.
NÄR SKINNEN INTE kunde bära familjernas ekonomi jagades alltmer vildren, vilket fick till följd att de så småningom försvann. De sista vildrenarna försvann troligtvis under första hälften av 1800-talet, men var mot slutet ganska få. Tamrenarna blev därmed allt viktigare för att klara sig. Från jord till hjord, skriver Nils-Johan Päiviö i sin avhandling vid Uppsala universitet Från skattemannarätt till nyttjanderätt. En rättshistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500-talet till 1886 års renbeteslag:
Det var nog en brutal omställning, från att ha varit ett jägarfolk tvingades de på ganska kort tid att bli ett herdefolk. Männen var inte vana att vara hemma och ta hand om tamrenar.
När både skinn från vilda djur och jakt på vildren spelat ut sina roller behövdes större tamrenhjordarna för att klara sig.
Tamrenskötseln blev en succé och slog på sätt och vis ut jakt och fiske, de gick från att vara huvudnäring till att bli komplement till rennäringen, säger Nils-Johan Päiviö.
Under andra halva av 1700-talet började också renägarna att samarbeta och lappbyar bildades. De slutade alltmer hävda och betala för sina lappskatteland. Nyttjanderätt på större markområden blev viktigare.
1800-TALET ÄR, som Päiviö formulerar det, ett mycket innovativt århundrade. Sverige går in i 1800-talet som ett jordbrukarsamhälle och ut ur det som en industrination där skog och sågverk är det ekonomiskt viktigaste. Beskattningen av jord minskar i betydelse. Utvecklingen från ”kungavälde” mot demokrati tar fart. Bönder, åtminstone rika, kommer in i riksdagen. Alltfler män får rösträtt (kvinnor 1921). Så småningom stärker också arbetarna sitt inflytande i demokratin.
Samerna är få och har ingen representation i centrum. Lantadeln och bönderna går ihop och har intressen som går emot rennäringen. Ett annat faktum som man inte kan bortse från är att samernas markanvändningsfrågor mot slutet av 1700-talet lyfts bort från tingsrätterna till länsstyrelsen. Det gjorde att politiska överväganden tog över istället för juridiska aspekter som var fallet tidigare.
Under 200 år tar staten över rätten till markerna. Det sker under så lång tid att Päiviö inte tror det är särskilt planerat. Men det är ändå ett faktum att släkterna Labba och Jonsson förlorar äganderätten till sina marker, trots att de kontinuerligt brukat dem sen 1600-talet, betalat skatt och aldrig lämnat områdena.
De rättsliga förhållanden som rått under äldre tid då samerna hade en rätt motsvarande föregångaren till dagens äganderätt, skattemannarätt ”glöms” bort. För att någon skall kunna förvärva äganderätt till fast egendom från någon annan krävs enligt svensk lag så kallade fångeshandlingar. Några sådana kan staten inte visa upp och då infinner sig frågan vad den påstådda statliga äganderätten grundar sig på, säger Nils-Johan Päiviö.
Text: PIA SJÖGREN
