Saturday, 23 September 2006 18:39
För tio år sedan bad dåvarande sameministern samerna om ursäkt för tidigare oförrätter. Och sen då? Ja, ett antal utredningar har vi sett, men vad mer? Det skriver juristen Jörgen Bohlin i sin kritik mot staten och de svenska riksdagspartierna.
I en tidigare debattartikel (4/06) gjorde jag prognosen att 2006 inte blir något samernas år. En bit in på andra halvlek är risken, eller kanske möjligheten för andra, att prognosen slår in uppenbar. Den senaste debatten, inte minst på debatt- och insändarsidor i norrlandspressen, har utgått från förslaget till nordisk samekonvention.
Det är många remissinstanser och andra som målar upp ett slags skräckscenario med förlamande konsekvenser för utveckling och framtidstro om Sverige skulle tillträda konventionen på samma sätt som tidigare då det gällde ILO-konventionen.
EN INVÄNDNING som framförts kan vara förstålig om än inte särskilt modig. De nordliga länsstyrelserna har valt att passa med hänvisning till den pågående remissbehandlingen (remisstiden löper som av en händelse till efter höstens val) av förslag lämnade av Gränsdragningskommissionen respektive Jakt- och fiskerättsutredningen.
Denna inställning kan i sak kritiseras på den grunden att vare sig ILO-konventionen eller nordisk samekonvention i sig skapar nya rättigheter. Det konventionerna förpliktar är att staten Sverige liksom Finland och Norge på folkrättslig grund och i särskild ordning skall säkerställa samiska rättigheter och då inte enbart till land och vatten. Utöver detta skall frågor om samiskt självbestämmande följas upp. Om detta hade länsstyrelserna kunnat uttala sig nu och inte vänta till efter valet. Blir det lättare då?!
STARKA INVÄNDNINGAR har kommit från LRF. Frågor om renskötselrätten var en stor sak på LRFs förbundsstämma i Piteå grundat på en gemensam motion från länsförbunden i Norr- och Västerbotten. Så här uttalar sig en länsförbundsordförande (VK 19/5) om samekonventionen: ”Det stora flertalet medborgare kan komma att vara mycket beroende av en liten, men mycket inflytelserik grupp bestående av något tusental renägare kopplade till ett mycket litet antal renskötselföretag”. Demagogin förskräcker.
Det är möjligt att jag är särskilt känslig efter en nyligen gjord studieresa i forna Jugoslavien. Men tanken svindlar och avsaknaden av en slags försoningsprocess gör sig påmind. Den i tiden av LRF och Skogsägarna parallellt presenterade policyn om samverkan mellan näringarna visar på att organisationerna balanserar på slak lina; efterlyst ”lokal samverkan” mellan näringarna blir i den kontexten ett ihåligt skyddsnät.
VARFÖR ÄR DET då så spänt? Det kan alltid hänvisas till ett historiskt förlopp och bristande ömsevis kunskap och respekt. Vi kan inte göra det som skett ogjort, men i vart fall dra lärdom. En som inget lärt och inget glömt har tillagts bourbonerna. De lämnade arenan för fler hundra år sedan. Det finns en kvar på den arenan – svenska staten.
För tio år sedan bad dåvarande sameministern samerna om ursäkt för tidigare oförrätter. Och sen då? Ja, ett antal utredningar har vi sett, men vad mer? Denna passivitet och otydlighet ger spelrum för det beståendes försvarare att agera på det populistiska sätt vi nu ser. Därmed riskerar riksdag och regering möjligheten att gör upp med Sveriges koloniala förflutna och lägga grunden till århundradets nationella samepolitiska reform.
Vem bryr sig?! Ja knappast de svenska riksdagspartierna. Om detta vittnar artiklar i föregående nummer av Samefolket. Men, – och det är viktigt, vad gör sametinget? Vad gör SSR? Vem ställer sig i spetsen för en samisk folkresning?!
Jörgen Bohlin
Juristfirman J. Bohlin
Last Updated on Saturday, 23 September 2006 18:40
