JAG STANNAR upp. Trots att jag själv är journalist behöver jag ibland stänga av nyhetsflödet för ett ögonblick och hålla tiden stilla. Allt oftare sträcker sig tanken bakåt, till de kvinnliga nåjder som levt i min släkt. Till en urkraft som inte går att ta på, men som är lika verklig ändå. Som om jag håller fast vid en skör tråd av hopp. En förmåga att göra något större, med det enda syftet att värna den jord som i dag får bära människans girighet.
De senaste dagarna har jag stillat sinnet genom att se “Det vackraste samiska hantverket” på SVT. Knivmakaren Thomas Magnusson talar om hur priset sällan speglar tiden bakom ett hantverk. Vi betalar villigt tusentals kronor för en telefon som håller i några år, medan en välgjord kniv kan följa oss genom flera generationer.
I programmet berättar Jon Utsi hur slöjdandet får tanken att stanna av, hur oron över samtiden och framtiden får vila för en stund. Slöjdandet blir ett sätt att möta naturen i symbios och respekt – något som löper genom hela serien, där människan och naturen lever i ömsesidighet.
Det knyter an till Per Eric Kuoljoks krönika i det här numret av Samefolket. Om hur naturen med sin stränga kyla påminner oss om vad som faktiskt är viktigt. Naturen gör ingen skillnad på retorik och verklighet. Den prövar oss alla på samma sätt.
ÄNNU ETT VM-rally går av stapeln i Umeå. Kontrasten mot det jag just beskrivit är svår att bortse från. Jag är inte emot rally i sig, men jag är emot det respektlösa förhållningssätt som präglar processen. Det finns ingen verklig dialog. Samebyarna framställs som problemet, medan besluten redan är fattade. Samiska rättigheter reduceras återigen till ”intressen” som ska jämföras med andra näringar.
Men urfolksrätt kan inte jämföras. Att ens ställa renskötsel mot turism och snabba bilar är i sig ett uttryck för okunskap och för den historiska lucka som fortfarande tillåts styra besluten. Genom sin kommunikation har man redan bäddat för konflikter där samer, genom retoriken, ska framstå som giriga.
I Sverige höjs tonen kring markrättigheter. Trycket ökar – från exploatörer, från politiker och från ett EU som talar om grön omställning utan att fullt ut ta ansvar för vare sig klimatet eller politikens koloniala konsekvenser.
Samtidigt är jag djupt less på alla sura gubbar som vädrar sina rasistiska och egoistiska föreställningar i kommentarsfälten. En upprepande vitmansretorik som speglar samma maktlogik som vi ser hos auktoritära ledare, där dominans ersätter ansvar och där urfolk, minoriteter och naturen förminskas till hinder i vägen för ”utveckling”.
Om du bär på en oro, så är du inte ensam. Men kom då ihåg att den oron inte är en svaghet, utan ett tecken på omsorg. Om marken, om historien och om framtiden. I en tid som belönar höga röster och snabba beslut är eftertanke i sig en handling. Släpp inte taget om den. Släpp inte tron på morgondagen.
