Elli-Karin Pavval blev en kändis redan på 50-talet, när hennes vardag skildrades i boken Elli-Kari. Då var hon sex år gammal, nu är hon 75. I en helt ny TV-serie möter vi nu Elli-Karin på nytt. Tillsammans med lulesamiska barn fiskar hon, hämtar hänglav, går på marknaden, mjölkar getter och mycket annat som hör kulturarvet till.
När Samefolket pratar med Elli-Karin Pavval har det gått ett par dagar sedan premiären av TV-serien Förr och nu med Elli-Karin. Hennes telefon har gått varm av människor som har ringt för att gratulera och kommentera. Och Elli-Karin själv säger att hon är jättenöjd.
– Jag beundrar alla barn och föräldrar som ställt upp så mycket och varit så positiva. Filmteamet är också ett toppengäng och inte att förglömma Katarina Spik Skum som väckte hela idén, säger hon.
Aldrig hade Elli-Karin trott, när hon blev en kändis på 50-talet genom Anna Riwkin-Bricks och Elly Jannes bok, att hon 70 år senare återigen skulle få så stor uppmärksamhet.
– Nej, nej, det har jag aldrig haft en tanke på, säger hon.
ROLIGAST AV ALLT har, berättar Elli-Karin Pavval, mötena med barnen varit. Hon har jobbat mycket med barn under sitt liv och det är uppenbart att de trivs i hennes sällskap. Det handlar, säger hon, om att ta barn på allvar.
– Det gäller att lyssna lugnt och sansat på barn, så att de får säga vad de tycker. Att kunna vara på barnens nivå är jätteviktigt.
Det är svårt för henne att välja ut någon favoritscen i programmet, men den med rajden är nog en av dem. Och så avsnittet med getterna. Att få hålla i den lilla killingen och att efter mer än ett halvt sekel få mjölka igen.
– Det är jag uppvuxen med. Det har väckt så många minnen att göra de här programmen. Man behöver blicka tillbaka till barndomen ibland. Känner du inte det själv?
Hon säger också att det är så glädjande och betydelsefullt att programmet är på lulesamiska. Men det var, berättar Elli-Karin, ingen självklarhet. SVT tyckte nämligen att det skulle göras på nordsamiska.
– Men det sade jag att jag inte ställer upp på. Tror du jag hade fått skämmas om jag skulle ha lämnat mitt modersmål på gamla dagar?
ATT SVT VILLE ha serien på nordsamiska bekräftas av Lotta Lennartsdotter, som tillsammans med Marianne Strand står för manus och regi. Det handlade, säger Lotta, om att målgruppen är större och tittarna fler. Men, alternativet hade varit att inte göra programmen alls. Nu blev det hela 18 avsnitt om tio minuter vardera på lugn, tydlig och pedagogisk lulesamiska. I övrigt är produktionen glad och alert med ett solklart barnfokus, men också med garanterad nostalgifaktor för många äldre. Lotta Lennartsdotter berättar hur idén till programmet föddes:
– När jag höll en kurs i att filma med mobilkamera deltog Katarina Spik Skum. Hon tyckte att jag skulle göra något om Elli-Karin. Jag kontaktade Elli-Karin som i förbigående berättade att det gjorts en bok om henne när hon var liten. Hon visade mig boken. Den är helt fantastisk med otroliga foton. Då förstod jag att jag hade hittat en form för den här idén. Från början var tanken en kortfilm, men producenten Göran Hedemalm på Massa Media såg att materialet höll för en hel tv-serie.
DE 18 AVSNITTEN avhandlar 18 olika teman ur det samiska livet. Olika barn deltar i olika avsnitt. De har, berättar Lotta Lennartsdotter, valts ut både utifrån sina språkkunskaper men också genom tips från Elli-Karin och Katarina Spik Skum.
– Att jobba med barn handlar för mig mycket om att jobba med intuition och se var barnens intresse ligger. Men jobbar man med Elli-Karin har du sån draghjälp, eftersom barnen dras instinktivt till henne. Sen var det ju ett lyckokast att Elli-Karin var så bra framför kameran, samtidigt som hon har en väldig integritet och kommer med egna idéer.
Lotta Lennartsdotter är stolt över produktionen och säger att hon känt ett jätteansvar, eftersom det handlar om att förvalta ett kulturarv. En del tur har de också haft, som att avsnittet om Jokkmokks vintermarknad hann spelas in just innan coronaviruset tog över tillvaron. Sista avsnittet sänds på juldagen med sagan som tema. Sammanlagt blir det tre timmar med Elli-Karin förr och nu.
– Jag tror att det här blir ett historiskt dokument. Det finns inte så många kvar i Elli-Karins generation som kan göra det hon har gjort. Hon har varit väldigt tålig. Pulsat i djupsnön, väntat i timtal i en kåta och bakat bröd utomhus. Med till exempel elden som sprakar och närheten till djuren har vi försökt skapa en stark närvaro, så att barnen kommer nära den barndom som var Elli-Karins.
ELLI-KARIN PAVVAL SÄGER att hon saknade jobbet med barnen och filmteamet direkt när sista scenen var filmad. Hon tycker att livet nästan blev för lugnt. Genom Samefolket vill hon därför skicka en hälsning:
– Som slutord vill jag säga varmt tack. Och god jul till alla som var med, och till alla samer.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO LOTTA LENNARTSDOTTER
