Hela Sápmi höll både andan och tummarna när det var dags för årets utdelning av det prestigefyllda Augustpriset. Elin Anna Labbas Herrarna satt oss hit var nominerad och många trodde nog på seger för den hyllade boken. Och jodå, Elin Anna vann och Samefolket har intervjuat henne.
Kan du förmedla känslan när beskedet kom att du vunnit?
– En vän skrev “Šitt, don vuitek Augusta, oba insane”. Ganska precis så har det känts. Att shit, jag vann augustpriset. Det är helt galet. Jag blev nästan tyst i telefonen när de ringde, så omtumlad att alla ord försvann och jag inte visste vad jag skulle säga. Sedan kände jag nog mest en massa stress, för jag var inte klar för fotografering, trots att de hade bett oss vara det utifall att. Jag hade gått någon slags mellanväg och var halvt klar när det plötsligt dök upp en fotograf utanför dörren med blommor och en statyett.
Vad betyder priset för dig?
– Det betyder att en bok som har varit viktigt för mig att skriva får uppmärksamhet som den annars skulle ha stått på sidan av. Det känns som att det är ett pris jag delar med väldigt många människor och att det hör till väldigt många berättare. Utan deras trådar hade boken aldrig gått att väva. Det är en mäktig känsla att också få dela så mycket glädje med så många, inte bara den sorg som är en så stor del av boken.
Ditt poetiska språk har uppmärksammats mycket och det är även en del av motiveringen till varför Herrarna satte oss hit fick Augustpriset. Varifrån kommer ditt poetiska uttryckssätt?
– Jag tror det kommer mycket från de gamla berättarna. De människor jag har lyssnat på har ibland ett oerhört poetiskt sätt att berätta på. Det är en slags karg och koncis poesi. Jag ville att min text skulle ligga nära deras sätt att säga saker, att texten skulle falla tillbaka på ett arv som de gett mig. För mig är samiskan ett väldigt poetiskt språk och det är ju samiskan som är en slags stomme i texten, även den som är skriven på svenska. Men det beror nog också på att jag har använt poesi som arbetsmetod. Bakom varje text i boken ligger dikter, som jag skrev för att hitta åt den rätta tonen i språket. Det är ett sätt att jobba för mig som jag har blivit helt beroende av när jag skriver. Att skriva poesi har blivit ett sätt att skala ner språket och närma mig de gamlas sätt att berätta. Jag behövde hitta ett språk som inte var journalistiskt för att min text skulle ligga nära deras sätt att beskriva sina trauman på.
Du har talat om din bok som en sorgebok och att du inte var helt förberedd på den här sorgen när du inledde ditt bokprojekt. Har du för egen del bearbetat den sorgen under arbetets gång?
– För mig är ju skrivandet en slags terapi. Det är det jag tar till när jag behöver tänka och det är det jag tar till när jag är ledsen. Jag behöver oftast skriva något för att tanken ska bli klar. Jag är en sån typisk gammal dagboksskrivare som inte vet vad jag tänker förrän det står på papper. Så att väva ihop de här berättelserna blev ett sätt att bearbeta allt jag mötte under arbetets gång. Men det är klart att det har varit svårt att värja sig mot berättelserna. De handlar ju inte bara om tvångsförflyttningarna utan om att förlora språket, förlora marken, förlora släkten och till viss del förlora sig själv. Samtidigt känner jag att just jag råkar stå på en ganska priviligierad plats i allt det här. Jag tillhör en generation som står förhållandevis långt från den direkta sorgen. Såren har börjat läka. Vi har i vår sameby inte den problematik som finns i till exempel Vapsten, där det som händer just nu gör att sorgen som härrör från tvångsförflyttningarna aldrig kan försvinna. Där finns den som en böld också för yngre samer.
Har utgivningen av Herrarna satte oss hit gett dig nya berättelser att ta tag i? Är det många som har hört av sig och vill berätta mer?
– Jag har en liten mapp där jag sparar saker. Jojkar, brev, nya citat. Jag lägger allt i den där mappen så att det inte försvinner. Här fram emot julen när jag allt har lugnat sig ska jag sätta mig ner och svara alla. Just nu ligger alla brev i en hög och väntar. Några kommer från äldre samer som skriver och tackar. De breven har jag lagt i en särskild mapp, de är de mest värdefulla. Och det kommer så många nya berättelser som jag aldrig har hört. Det är väldigt fint.
Har du något nytt bokprojekt på gång och vad kan du i så fall berätta om det?
– Jag gör just nu nya intervjuer och går igenom äldre arkivintervjuer. Just nu lyssnar jag mycket på gamla lulesamiska intervjuer från området kring Stuor julevädno. En del av det handlar om vattenkraft och Sápmi på 40- och 50-talen. Det är inte helt klart exakt vad det ska bli av det, men det blir på sätt och vis en slags logisk fortsättning på Hearrát dat bidje min. Det handlar om att försöka bygga sig ett nytt hem i en värld där samer har svårt att skapa sig ett hem, både på grund av rasistisk bostadspolitik och att markerna gång på gång däms över. Och vad det gör med en som människa att i generationer ha anpassat sig till övergrepp. Vem blir man till slut?
Du arbetar med samisk litteratur också genom Tjállegoahte. Till dags dato finns det tre samiska augustprisvinnare inom olika genrer och rätt mycket har hänt inom den samiska litteraturen på svensk sida på ganska kort tid, från att det tidigare har stått i princip stilla. Vad tror du att det här uppsvinget beror på?
– Det finns en sådan enorm konstnärlig kraft i Sápmi. Jag tänker att det kan bero på ett svenskt intresse som inte har funnits tidigare, men framförallt på att vi har en väldig konstnärlighet i Sápmi. Jag tycker att det märks i Jåhkåmåhkke där jag bor och på många andra platser. Vi har slöjdare, konstnärer, aktivister, artister, författare, berättare. Fler och fler tar tillbaka jojken. Jag tycker många samiska barn verkar växa in i någon slags mångkonstnärlighet redan som små. Fast som kulturarbetare i Sápmi har jag lite svårt att kalla det ett uppsving. På svensk sida av Sápmi är vår kultur fortfarande en slags undergroundrörelse. Det är en kraft som lever och bubblar trots brist på infrastruktur och total brist på reella medel. Att tre samiska författare har fått Augustpriset är så mycket trots att, inte tack vare. Det har knappast skett för att Sverige har gjort något åt sin samiska kulturpolitik. Men vi får hoppas att det är del av ett uppvaknande på alla fronter. Det uppvaknandet måste ju ske.
Vad betyder utmärkelser och priser som Augustpriset för den samiska litteraturen i stort?
– Det betyder att den samiska litteraturen flyttar in i samma rum som annan litteratur. Ska man vara krass så är det ju få som vet att det ens finns samisk litteratur. Varje gång en samisk författare är på en bokmässa, framträder på bibliotek, hälsar på i skolor, får ett pris, ett stipendium, intervjuas så får det små ringar på vattnet för litteraturen i stort.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO CHRISTOFFER HOLMBERG
