Det var en gång en torkad torsk som var så less på att hänga tillsammans med de andra torrfiskarna på en torkställning nere på stranden i Sis-Måsske. Han ville dra ut för att se sig omkring i Sábme. På stranden var han granne med en liten grön krabba som hette Ruodnáráppes som bodde under en stor sten vid Nuhti stárffo.
Krabban Rábbá pratade så mycket att torrfisken ibland blev så less av att höra på henne när hon babblade, men han tyckte om att leka med henne fast hon pratade så mycket. Krabban var duktig på att baka krabbkakor med anis i och dem älskade torrfisken att äta.
Torrfisken hade hört från sin mormor att de hade en vacker och bestämd släkt som bodde runt Stuorjulevädno och i Sávges, och han ville resa dit för och att hälsa på släkten sin. Han fick följa med en stor grå-vit havsörn som skulle till Sávges för att träffa sin goda väninna örnen. Havsörnens goda och kloka väninna örnen bodde i skogen nära Oalloluokta och hon brukade få besök av havsörnen med jämna mellanrum.
ÖRNEN VAR SKOGENS klokaste väsen och hade flyttat från Måsske då hon var väldigt ung. Örnen hade ett brunt och ett grönt öga, och var väldigt speciell. Hon jobbade hårt för att alla örnar skulle lära sig sitt eget språk, och känna till sin egen kultur. Hon hade också startat en skola för unga örnar så de kunde lära sig och sy ull- och pälskoltar för att inte frysa om vintern. Örnen lärde också de unga örnarna att de skulle ta vara på den viktiga sykunskapen och lära den vidare till sina avkommor.
Örnen brukade prata med laxen Laula, och hon kom med goda råd om hur de tillsammans kunde ta vara på älven Stuor Julevaedno och fjorden Oarjjevuodna. De flög över Måsketjåhkkå, Hujtákjávrre och Rávdda. I Rávdda stannade de till för att äta och då mötte de sina vänner björnen och fjällräven som var på tur till en fjällsjö. Björnen och fjällräven ville att de skulle stanna till hos dem när de var på tur tillbaka. Örnen och torrfisken fortsatte sin flygtur i det fina vädret och de passerade Oalloluokta, Bárinjárgga och till slut landade de vid Sávges i Stuor Julevädno.
SÁVGES ÄR EN fin plats nära Stuor Julevädno med ett litet lågfjäll, stora myrar och skogar med gamla träd. Här trivdes fisken för det fanns en liten skyddande vik där man kunde stanna. Sávges var en mötesplats där många träffades. Torrfisken tänkte att här kunde han vara ett tag. I Sávges träffade han sin vän rödingen Biehtár som ville att han skulle följa med för att träffa hans fiskevänner.
Vid Sávges träffade torrfisken en vacker och glänsande lax som hette Laula, och han frågade Laula om hon visste var torrfiskarna bodde här i Sávges?
– Nej, sa Laula, här bor inga torrfiskar, för torrfiskarna bodde i havet, där vågorna skvalpade och sjöng så vackert.
– Ja då får jag väl resa tillbaka till Oarjjevuodna, sa torrfisken.
– Nej det behöver du inte, sa laxen Laula, om du vill så får du bo här med mig i Sávges i Stuor Julevädno.
– Tack för det, sa torrfisken, då bor jag här med dig.
– Å, nu blev jag så glad sa laxen Laula och blev så varm att det pirrade i laxblodet hennes.
Torrfisken blev också varm i det torra hjärtat sitt. Han kände att han bara ville simma väldigt fort och hoppa upp ur vattnet. Torrfisken sände ett besked till sin släktning kammusslan då havsörnen flög hem igen, om att han hade funnit sin släkt i Sávges, och att kammusslan också fick komma hit på besök om hon ville det.
TORRFISKEN OCH LAXEN blev så förälskade att man till slut bara såg ringar och bubblor i vattnet runt dem. Det blev ett stort bröllop i Sávges i Stuor Julevädno. Laxen Laula fick en vacker koltkjol i glittrande laxskinn sydd, med en vävt bälte med sicksack mönster, och torrfisken fick också en fin kolt som var tillverkad av den fina brungula tången, som bara finns i Basudis, Oarjjevuodna. Till kolten fick han ett silverbälte som var pyntat med små islandsmusslor och skålsnäckor.
Till bröllopet kom det många gäster, från Divtasvuodna, Jåhkåmåhkke och Jiellevárre. Gästerna serverades fjällsyresoppa och gáhkko till middag. På brödet hade de renkött. Torrfisken och laxen Laula levde lyckliga i alla sina fiskedagar, och några gånger kunde man se en märklig grön-grå fisk med glänsande silverränder, som hoppade efter myggor i Stuor Julevädno i Sávges.
TEXT LIS-MARI HJORTFORS OCH KARI ANNE THOMASSEN
