Efter nästan nio år släpper Jarŋŋa en ny skiva. De hela 16 låtarna innehåller tongångar från fjärran platser och sträcker sig över olika genrer.
–Influenserna är många och det är svårt att sätta oss i ett fack. Det viktiga är kanske att det är musik som gripar tag i den som lyssnar, säger Mandy Senger och Katarina Rimpi. Under Jokkmokks marknad blir det skivsläpp.
2011 kom Jarŋŋas förra skiva. Under åren har Mandy Senger och Katarina Rimpi jobbat både tillsammans och var för sig i flera olika projekt. Projekt som tagit deras tid, men också inspirerat till ny musik. En del av den hörs på nya skivan Edge of time. Ett av alla spännande projekt de varit inblandade i är ett filmprojekt med Vienna Boys’ Choir där också Jane Goodall och kända personer från den klassiska musikvärlden medverkar. De har också haft en del spelningar ute i Europa.
– Folk frågar ibland om vi fortfarande finns. Jo, vi har funnits hela tiden, men vi har inte varit efterfrågade hemma i Sábme. Jag vet att den lulesamiska kulturen är en minoritet i Sábme, men musik är väl ändå gränslös? säger Katarina Rimpi.
Kontakterna de knutit genom sina projekt och resor har använts i flera av låtarna på den nya skivan. Massajtoner från Kenya, grekisk bouzouki och operaliknande kulning läggs till jojken och de lulesamiska texterna. Ett par låtar är på engelska, helt enkelt för att de texterna passade bäst på det språket.
– En av de engelska låtarna heter Edge of Time och är väldigt aktuell. Kanske är en skillnad mot förra skivan att texterna är lite djupare på den nya. Till exempel Árnas är ju både metaforisk och väldigt rak, säger Mandy Senger.
Deras musik är inte självklart knuten till någon genre. Där finns influenser från många olika musikstilar. Jojken anpassas i stor utsträckning till musiken.
– Vi påstår inte att det vi gör är traditionellt. Vi gör något här och nu, säger Katarina Rimpi.
NÄR DE BÖRJADE med den nya skivan fattade de beslutet att inte söka någon extern finansiering.
– Det finns både fördelar och nackdelar med det, men ofta innebär sökta pengar att man har en tidsram och risken är att man släpper ifrån sig något som man inte är nöjd med. Men dessutom är extern finansiering ofta förenad med politiska krav som inte har med skapande och kompetens att göra, och det där gör mig väldigt irriterad, säger Mandy Senger.
Hennes och Katarina Rimpis samarbete är som trådar tvinnade om varandra och musiken är ett resultat av kreativitet, kompetens och många långa samtal. Det börjar med att Mandy hittar en melodi och sedan jojkar Katarina den. Därefter går arbetet vidare med texter, arrangemang och produktion. Den senaste skivan har Mandy Senger själv producerat.
– Vi har jobbat jättemycket med sångrösterna till den här skivan och det har varit en del omtagningar. Även om det låter helt okej från början, så är det min sak som producent att lyssna in och sätta ord på vad som kan göras ännu bättre, hur och varför. Det är ofta väldigt subtilt. Sedan förra skivan har både tekniken och våra egna kunskaper utvecklats. Redan förra skivan var redan välproducerad, men produktionen av den här skivan ligger på en väldigt hög nivå.
Det är, fortsätter Katarina Rimpi, ett hårt jobb att spela in i studio. Betydligt tuffare än att stå på scen.
– Det är ett precisionsjobb. Man ska kunna detaljstyra sin röst – inte bara genom att sätta tonerna exakt, utan också till känsla, takt och text. Man måste vara totalt fokuserad, ge av sig själv och samtidigt ta feed back och justera. Dessutom är det inte det lättaste att sjunga på samiska med uttalet av olika diftonger, konsonantljud, utljud och alla glidvokalerna.
DET LULESAMISKA språket för en kamp för sin överlevnad, varför kulturella uttryck som stärker språket i synnerhet och kulturen i allmänhet ofta är efterlängtade. Katarina Rimpi och Mandy Senger är väl medvetna om att deras jobb också innebär en insats för lulesamiskan och för den lulesamiska jojken.
– Det bör påpekas att jag inte är modersmålstalande, men jag vill ge något tillbaka till vår samiska kultur och till alla oss som kämpar. Vi i Jarŋŋa hoppas kunna inspirera fler att lära sig språket och jojken, men framför allt vill vi så klart att människor ska få en bra musikalisk upplevelse, säger Katarina Rimpi.
Mandy Senger lägger till att i en värld med högt tempo där vi är i ständig beredskap att reagera på intryck utifrån, är vi ofta bortkopplade från våra rötter och vår intuition.
– Musiken kan vara ett verktyg för att få vara i sig själv en stund, säger hon.
TEXT ÅSA LINDSTRAND FOTO LINDA MÜLLER