Jag älskar språk. Inte så att jag kan särskilt många, men språk som företeelse älskar jag. Ibland har jag ångrat att jag inte blev språkforskare. Kanske inom språksociologi. Hade jag blivit det hade jag undersökt varför samer som kan samiska inte pratar samiska år 2017.
NÄR JAG FLYTTADE till Jåhkåmåhkke fick jag snabbt lära mig att traktens ursprungliga språk är lulesamiska. Jag började på kurs på Vuxenskolan och fullständigt sögs in i en lingvistisk värld som var helt ny för mig. Jag hade ju så klart hört talas om att finskan har kasus istället för prepositioner och inte skiljer på hon och han i personliga pronomen. Men nu fick jag också se till att min hjärna faktiskt begrep sånt och kunde omvandla det till tal och skrift. Det var en utmaning att ge sig in i ett språk som var så väsensskilt från mitt modersmål och andra språk jag dittills utsatt mig för. Men det var också ett språkets landet Narnia som öppnade sig.
Nu är det så att detta Narnia finns i verkligheten. I mitt fall handlar det i första hand om Lule älvdal. Det är lite småkris där, när det kommer till traktens urspråk. Men jag ser också många föräldrar som verkligen vill att deras barn ska lära sig samiska. Det är på barnen vi måste bygga framtidens språkanvändning. Därför skulle jag önska att alla ni som kan om än aldrig så lite samiska, alla ni som jobbar med barn eller möter dem på fritiden, låter det bli en naturlig sak att säga några ord. Eller för all del skriva på samiska i mejl och sms, på sociala medier. Det kan räcka med ett ”Buoris! Gåk manna?” för att signalera att samiskan är lika naturlig som svenskan. Skulle mottagaren inte förstå går det ju att översätta. Det behöver varken vara svårt eller dramatiskt, men det ställer krav på medvetenhet.
OCH GÅ INTE på det där att samiska är svårare än andra språk! Inte som språk betraktat. Svårigheten att lära sig ligger just i att språket inte hörs och syns. Jag skulle vilja massakrera myten om den outhärdliga samiska grammatiken. Ett böjningsschema för ett kontrakt verb är en småsak för en ung hjärna att ta in. För egen del älskar jag grammatik och har inte ens vett att skämmas över det. Det är en kärlek som växer med antalet kasus, modus, possessivsuffix, negeringsverb eller andra spänningsmoment som samiskan bär på. Jag är konstant förvånad över att inte alla andra ser den grammatiska skönheten som omger oss. Nej, det är inte nödvändigt med ett hundra procent korrekt språk i alla lägen – det är få av oss som har det oavsett modersmål – men det är inte heller onödigt med ett någorlunda riktigt språk. Särskilt inte i en tid när så mycket kunskap överförs den skrivna vägen.
Den samiska skribent och författarföreningen Bágo Čálliid Siebrie har på kort tid åstadkommit en hel del. I höst var det samisk litteraturfestival, Bágo in Books, i Jåhkåmåhkke. Och nästa år är planen att ett samiskt litteraturcentrum ska invigas. Om detta berättar vi i årets sista nummer av Samefolket. Vi tecknar också ett porträtt på Marianne Persson, den enda kvinnliga samebyordföranden på svensk sida. Vi försöker dessutom ge er en bild av vad konflikten kring renbetet i Vapsten, som nu ligger på tingsrättens bord, handlar om. Med mycket mera.
Tack för i år, kära läsare, och ha en riktigt god jul!
Buorit Juovllat! Buorre javlajt! Buorre jåvvlå! Buörrie juvvla! Lahkoe jåvle!
