Jag har bott i Norrbotten och Sábme sen 1996. Jag har jobbat på en av regiontidningarna under tio års tid. Jag har sett ledarskribenter komma och gå. De har varit exploateringsvänliga, vare sig tidningens sidhuvud varit rött eller blått. Samiska frågor var de oftast kompakt ointresserade av. Det var ju så långt mellan Luleå och fjällen och samerna gjorde ju liksom varken skada eller nytta. Ungefär så.
INTE FÖRRÄN Högsta domstolen dömde till Girjas samebys fördel. Att detta i tid sammanföll någorlunda med det som industrin kallar för den gröna omställningen, fick debattörer och journalister på olika håll att vakna. Herre gud! De kräver rätt till markerna! Det påstår att industriomställningen inte är grön! De motarbetar vår bild av en paradisisk grön framtid alstrad av modern industri! Och de kommer dessutom att exkludera oss från jakten och fisket!
HISTORIELÖSA texter på tidningarnas ledarsidor och smärtsamt grova inlägg på sociala medier har blivit vardagsmat. När den här tidningen ska skickas på tryck är det NSD:s rätt så nytillträdda ledarskribent Veronica Palms tur att kliva in på arenan. Hon åker hem till före detta ministern Sven-Erik Bucht, som någonstans vid gränsälven får berätta om hur glad han blir av att se timmerbilar, för skogen måste brukas för välfärdens skull. Och dessutom får han berätta att han tycker att staten ska begära omprövning av Girjasdomen, eftersom det inte är rimligt att ”en ekonomisk förening får rätten att besluta över vår gemensamma mark”. Det är en trend av dem som ogillar Girjasdomen att kalla samebyarna för ekonomisk förening. Ett retoriskt knep, en härskarteknik, för att förminska det samebyarna främst sysslar med: Samisk renskötsel. Och det används av debattörer längs hela den politiska skalan.
DET GÅR någon dag och de första avsnitten av julkalendern Snödrömmar hinner visas. Snödrömmar hyllas. Men. Även om Timbros skribent tycker att det är ”trivsamt” med en samisk familj i julkalendern, skulle riktig julstämning infinna sig först om ”familjen sluter ett avtal med det prospekterande bolaget, hittar samsyn och kompromisser som gör att den nya gruvan både räddar klimatet och ekonomin i den lilla byn”. På X är det lika gränslöst som vanligt och riktigt tröttsamt blir det när det hoveras om att den fina äktsvenska kulturen inte får ta plats.
OCH HEJ bara! Mitt i kalendercyklonen svajar palmen på NSD:s ledarredaktion till och skriver om hur otroligt hemsk högerattacken mot julkalendern är. Bra där – om det inte vore för den där ex-minister-texten någon dag tidigare. Jag ids inte förklara att vi inte kan skövla oss ur naturkatastrofer, utan undrar bara: När ska det sjunka in, att det är den nära relationen mellan människor och marker som gör den samiska kulturen grundad och hel? Kan det vara så, att de högljudda svenska debattörerna faktiskt mår lite dåligt över sin egen rotlöshet? Detta då de flesta svenskar har kapat banden till de marker som en gång närde dem, till förmån för fabriksvissla och stämpelklocka.
RENMARKSUTREDNINGEN lades ner, för den fick kritik. Det berättar vi om i det här numret av Samefolket. Och vet ni vad, regeringen? Ni får också en del kritik. För att ni inte lever upp till internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Eller för att er klimatpolitik inte håller måttet. Dags att lägga ner?
MEN DET finns faktiskt ljuspunkter. Förutom Snödrömmar har en dansdröm blivit sann i Vuollerim. Bland mycket annat berättar vi om invigningen av det samiska danscentret Jillat. Annars tar Samefolket nu sats för 2025. Då planeras det för tio digitala utgivningar och fem tryckta. Vi hoppas ni kommer att omfamna förändringen, eller i alla fall vänja er vid den. Den görs för att Samefolket ska kunna bli bättre, mer och oftare. Vi hörs då!
