Gabna och Leavas ungdomar höll en minnesstund för förlorade marker i Kiruna. Många av ungdomarna grät men även många åhörare var tårögda under den starka ceremonin som avslutades med kamplust.
– Det här är dagen vi slutar sörja i tystnad. Idag är dagen vi höjer våra röster, sa Jessika Allas.
TEXT OCH FOTO Lars-Ola Marakatt
Till ljudet av kyrkklockor bars den över hundra år gamla ackjan fram till stadshustorget i Nya Kiruna centrum och lades på två renhudar. Under ceremonin lade många samer björkkvistar i ackjan samtidigt som bland andra Sofia Jannok och Mari Boines stämmor ljöd från högtalaren. På scenen lovade ungdomarna att försöka stoppa fortsatt exploatering.
– Idag står vi här för att minnas hedra och tacka marken som har betytt och betyder så mycket för oss. Ackjan som står här framför oss idag har flyttat på sjöarna Luossajávri och Nohkkadušjávri innan de blev torrlagda. Den har sett Luossavárri och Gironvárri innan de blev gruvor, sa AnneLaila Blind.
FRÅN SCEN ställde ungdomarna flera krav till både Sverige och EU. “Låt inte det samiska livet och renskötseln offras. Låt inte vårt språk och vår kultur och vårt levnadssätt dö. Sluta kränka våra mänskliga rättigheter. Offra inte samiska barns framtid.”
– Det här är dagen vi slutar sörja i tystnad. Idag är dagen vi höjer våra röster.
Vi lovar att göra allt i vår makt för att skydda dig. För att du ska fortsätta att ge liv i generationer framöver. Vi tänker inte säga farväl till mer mark. Det räcker nu. Stoppa fortsatt exploatering, sa Jessika Allas.
NIILLAS BAEASKA hade hade tagit sig över svensknorska gränsen för att delta i ceremonin. Han tackade för en stark upplevelse.
– Jag tar del av sorgen, sa han på scen innan han skrek CSV varpå några högljutt svarade CSV.
Beaska Niillas, som många kallar honom, hade tagit med sig samma flagga som användes utanför norska olje och energidepartementet i Oslo i vintras när samiska ungdomar höll en aktion mot hur Norge hittills inte har följt norska HD domen i Fovsensaken. I domen betonade att Norge kränkt de samiska renägarnas rättigheter när renbetesmarker exploaterats och nya vindkraftverk byggts.
– Det är tråkigt att vi måste ses under sådana här omständigheter. Att vi måste uppleva att våra marker stjäls och förstörs, säger Beaska Niillas. Det här var en väldigt stark minnesstund. Det här var en stund av sorg.
ÄVEN GRETA Thunberg hade tagit sig till Kiruna för att stötta de samiska ungdomarna och höll ett bejublat tal:
– Sverige är en rasistisk kolonialmakt. Den sanningen passar inte riktigt ihop med vår självbild… Faktum är att här hemma agerar Sverige systematiskt på ett sätt som är rent skamligt. Urfolk mer eller mindre tvingas ge vika för att mätta vår evigt växande girighet… Vi kan inte fortsätta acceptera en fortsatt markstöld, det handlar om urfolksrättigheter och mänskliga rättigheter… Vi har inte råd att fortsätta att offra människor och naturen för att gynna vissa ekonomiska intressen.
SVENSKA SAMERNAS Riksförbunds ordförande Matti Blind Berg höll sig också framme på scen:
– Att rädda klimatet genom att ödelägga miljön. Jag får inte ihop det. Och som vanligt. Vem ska betala priset för omställningen? Det är vi, vårt liv, vår kultur och vårt levnadssätt. Den ska offras för den gröna omställningen. Det enda som är grönt är dollarbuntarna på storkapitalets skrivbord.
ANNA-BRITTA RIKKO från grannsamebyn Girjas hade kommit för att vara med under ceremonin.
– Det här är jätteviktigt, äntligen höjer någon rösten. Jag har länge sagt att de här två samebyarna, Gabna och Leavas håller på och försvinna. Framförallt Gabna. De tar all mark och det berör inte bara renskötarna utan alla samer som ska leva av jorden, som slöjdare, jägare och fiskare.
Hur påverkas ni i Girjas av dessa gruvor?
– När du börjar fundera, kan det uppstå en dominoeffekt om Gabna går under. Det kommer att påverka hela Sverige men även Finland och Norge, säger Anna-Britta Rikko.
UNGDOMARNA själva var nöjda efter ceremonin som de planerat sedan i våras.
– Vi tyckte det var synd att gamla betesmarker inte finns kvar i Kiruna. De är borta. Det var så idén föddes till att hålla en minnesceremoni. Det gick bättre än förväntat, säger Jessika Allas.
