I april kom domen från Mark- och miljödomstolen att gruvbolaget Talga beviljas bryta grafit i Njunisvarri. Flera dagbrott med en förväntad livslängd på 25 år och som med flera faktorer kommer att påverka både renskötseln och den biologiska mångfalden i området. Det område där bolaget Talga har planer att driva gruvverksamhet innefattar komplikationer och störningar för tre olika samebyar. Mitt namn är Ida Louise Svonni och min sameby är en av dem som kommer att påverkas av den planlagda grafitgruvan i Vittangi.
JAG ÄR uppvuxen i en renskötarfamilj i Talma sameby. Våra betesmarker sträcker sig från Bardu i väst till Vittangi i öst. På dessa marker har min familj bedrivit renskötsel i generationer tillbaka, och med ett samhälle som moderniseras så moderniseras även sättet att bedriva renskötsel. Men en sak kommer aldrig att förändras, nämligen målet om att ge de bästa förutsättningarna till renen för att överleva. Och även om skidspår genom åren bytts ut till skoterspår lever fortfarande tankesättet om att respektera naturen och djuren kvar. Något som förts vidare generation efter generation – Att vi alltid vistas i naturen med respekt och tacksamhet och alltid lämnar det så som det var när vi kom, för det är bara på lån vi var och är där. Den här gruvan är ännu ett hot mot renskötseln och mångfaldens överlevnad, det går emot all sorts arbete mot en grönare framtid och försvårar djurens och renskötarnas chanser till att överleva. Jag är idag 18 år och går till sommaren ut skolan, med förväntningar om att kunna bli en del av renskötseln på heltid – med de motgångar som idag finns tar jag mig an denna uppgift med en viss skräckblandad förtjusning.
NATUREN ÄR vår arbetsplats, vårt hem men inte minst djurens hem. Gruvans etablering skulle innebära ett område som helt blir till öken men också ett stort område runt om gruvverksamheten som skulle drabbas av en massa damm, buller och andra störningar för djuren i området. Detta gör att djur väljer att inte vistats i de här områdena, och därmed hotas dessa arters överlevnad i området. Djurens liv och existens är livsviktiga och kan med flera underlag från studier visa deras positiva påverkan på miljön och för allt som är på denna planet. Fungerande ekosystem skyddar oss och är till en stor del anledningen till livet på vår planet. I Sverige är redan upp emot 5000 arter rödlistade. Och det är vi människor som är grunden till detta. Kalhyggen, dämningar av vattendrag, igenväxning är bara några av de exempel som hotar ett friskt ekosystem. Och för att kunna stoppa massutrotningen av flera tusentals arter måste vår natur bevaras och tas hand om och vårdas för både vår och djurens överlevnad.
VÅRA ÄLVAR Torne- och Kalixälven tillhör Natura 2000 eftersom de ur ett europeiskt perspektiv anses vara särskilt skyddsvärda naturområden med värdefulla arter och naturtyper. Dessa två älvar är också två av de fyra nationalälvar som vi har i Sverige och innebär att det är skyddade från någon större utbyggnad inom vattenkraft. Även ett tredje vattendrag skulle påverkas av en eventuell gruva, nämligen Vittangiälven – en av Sveriges renaste älvar som också generar dricksvatten till Vittangi, vars befolkning räknas upp emot 700 personer. Ska dessa viktiga och skyddsvärda vattendrag riskeras för de otroliga risker som finns i utsläpp av farliga metaller?
TRÄDEN SOM våra förfäder sett börja växa vilkas kronor vi ser när vi vänder blicken mot himlen, vart ska dessa hämta näringen de behöver för att växa ännu högre, och kunna fånga blickar från dem som kommer efter oss? Växtligheten efter marken som i alla dessa år börjat växa på våren och som varit näring till flera djur i vårt ekosystem, och som till slut vissnat när snön lagt sig som ett täcke – vad händer när den täcks av dammet som blir när grafiten bryts ur marken och sedan fraktas till en fabrik? Borde vi inte vara rädda om vår biologiska mångfald, det som livnär oss? Är verkligen ännu fler gruvor lösningen på det stora klimatproblem vi står inför?
TILL SIST då, hur påverkar det egentligen renen och oss renskötare. Jo som alla andra varelser på denna jord så är även renen beroende av föda för att överleva, och för att hitta maten så använder renen luktsinnet. Påföljderna av en gruvverksamhet är spridning av damm och partiklar som förhindrar renen att hitta födan då den undviker områden där den inte kan spåra lukten av maten den letar efter. Detta område försvinner helt från oss då renarna inte längre kan beta där och ännu ett område med viktiga betesmarker tas ifrån oss. Vilket i sin tur innebär att renarna som vi skiljt ut under hösten riskerar att blandas ihop till stora grupper igen, vilket försvårar arbetet med att ge de bästa förutsättningarna för att de ska få den mat de behöver.
NÄR BETESMARKER försvinner tvingas vi jobba på mindre och mindre arealer. Det kan leda till att samebyar tvingas närmre inpå varandra och och att det blir svårare att hålla isär de olika samebyarnas renar. Detta kräver mer av både renskötaren och renen, då det kräver en renskötsel som inte går hand i hand med renens naturliga levnadsmönster där deras liv styrs av främst väder och vind. Renen betar och lever bäst ostört, där vår körning som i och för sig är för deras bästa ändå skulle bli ett störningsmoment för dem, och kanske ett steg ifrån en hållbar renskötsel där renens hälsa och överlevnad är högsta prioritet och jobbet där till ska ske med hänsyn för djuret och klimatet. Frakten av det de brutit ur gruvan är också en del i verksamheten som påverkar rennäringen negativt. Själva transporten och de vägar grafiten kommer att fraktas påverkar oss negativt. För alla sorters störningar skrämmer i väg renarna och gör områden oattraktiva att beta i.
DEN BIOLOGISKA mångfalden hotas, klimatet och naturen hotas, och vi som är Nordens enda urfolk och EU’s sista urfolk hotas. Vår livsstil, vårt arv är det som hotas. Det är oss det påverkar direkt, det är vi som ser våra renar svälta, det är fjäll som vi kikat på i generationer som vi ser blir till gruvor, det är människor ur vårt folk som inte längre orkar stå emot som väljer att avsluta sina liv, det är vårt liv och vår framtid som högt uppsatta politiker har makten om. Ganska ofta tas också beslut utan någon som helst kunskap och hänsyn till oss. Men renskötseln är vårt liv, det är det vi jobbar för varje dag och det vi ger allt för att kunna föra vidare till dem som kommer efter oss, så vi kommer inte ge upp. Vi ger oss inte utan kämpar för det vi vet är bäst för våra djur och vår överlevnad.
Ida-Louise Svonni
Talma Sameby
