Skönt att slippa knäcka nöten

Hur mycket orkar en människa? Alltför många i den samiska världen har fått erfara var gränsen har gått. Där en nära anhörig inte längre har orkat. Det kan ha varit en ung renskötare som inte fått det att gå ihop, där börda lagts till börda när det man älskar mest också hotas mest. 

JAG STÄLLER mig frågan utifrån flera händelser. Bland annat utifrån situationen för Ruvhten sameby, där renskötseln är trängd från alla håll och byns bötesbelopp från norska staten ökar lavinartat. Där det finns renskötare som enligt ordföranden Marcus Rensberg är nära att ge upp. Samefolkets Lars-Ola Marakatt konstaterade efter intervjun med Rensberg att han egentligen bara har snuddat vid den härva av bekymmer som renskötarna i Ruvhten står inför. 

ETT ANNAT skäl att ställa sig frågan om hur länge människor orkar, är att en ny dom har kommit i Vapstenmålet. Hovrätten har nu, liksom tingsrätten, slagit fast att det är de familjer som idag bedriver renskötsel i Vapstens sameby som innehar renskötselrätten, det vill säga ättlingar till inflyttade nordsamer. Att den förlorande parten i målet, medlemmarna i Vapstens lappby, har sina rötter i området sedan urminnes tid spelar ingen roll i relation till ett befintligt medlemskap i en sameby. Det vore utan tvekan ett trauma för dem som idag bedriver renskötsel i Vapsten om de skulle tvingas ge upp sin verksamhet i ett området de numera betraktar som sitt självklara hem. Men det är lika lätt att förstå hur det känns, när den rätt man är övertygad om att man har genom urminnes hävd, trampas ner gång på gång. Vi hoppas kunna återkomma till Vapstendomen i nästa nummer.

DET PRATAS ibland om ett samiskt rättsmedvetande, som löper parallellt med den svenska lagstiftningen. Under mina år i Jåhkåmåhkke och på Samefolket har jag upplevt att det där är så djupt rotat. Det kan handla om vem som brukar fiska var eller sättet att lösa konflikter på. Men det gäller också rätten som same i relation till majoritetssamhället. Många är de jag mött som är övertygade om sin rätt att fiska i vissa vatten eller fortsätta färdas till en koja på marker där svenska gränser gjort det till ett regelbrott. I ljuset av ett sådant rättsmedvetande är det varken konstigt att Girjas sameby tar strid för jakträtten, att Ruvhtens renar är på norska sidan, att sydsamerna i Vapsten hävdar tillgång till hemmamarkerna, att familjen Sunna fortsätter med sin renskötsel, eller att Sametingets styrelseordförande Håkan Jonsson och en del av hans väljare knackar på dörren till samebyarna för att få rättigheter de anser sig ha bekräftade. Hur ekvationen ska gå ihop med ständigt krympande marker, vem som ska få göra vad och var, ja, den nöten är jag glad att inte jag måste knäcka.  

DET FINNS också andra som hävdar rättigheter grundade på tidigare generationers närvaro i markerna, och det är de som förfäktar kampanjen #vifinnsocksåhär. I det här numret tar vi ett rejält grepp på den kampanjen. Och bland allt annat ni inte får missa, så är det porträttet på Lennart Pittja som är späckat med klokskap. Det är i människomöten som det med Lennart, eller styrkan i att hundra samiska ungdomar sluter upp till Sáminuorras årsmöte, eller det faktum att Aana Edmondson tar strid för samiskan i sitt exjobb, som vi ändå kan ta sommar med solsken i blick. 

Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör