Friday, 19 September 2014 20:02
MUSIK Sara Ajnnak gruvade sig i många år innan hon vågade använda sitt eget språk när hon jojkade. Nu är rädslan borta och i dagarna släpps hennes debutalbum Suojggat som betyder uppklarnande väder på umesamiska.
TEXT ANNIKA RYDMAN
Resan fram till skivsläppet i Tärnaby den 26 september har varit lång och bitvis rätt så krokig. Först språket som förut bromsade, sedan själva arbetet med plattan som tagit sin tid. Suojggat är inspelad i Mosjön på norska sidan, hos musikproducenten Fred Endresen.
– Jag har varit där i perioder och vi har jobbat med det material jag haft med mig. Utan Fred hade det inte blivit någonting, säger hon.
Det är svårt att kategorisera musiken på debutalbumet, säger Sara, men hon beskriver den som en fri tolkning av jojk till bluestoner.
– Det är ett eget koncept som vi tagit fram. Jag är jättenöjd med det vi gjort och jag känner att jag verkligen kan stå för allt på skivan.
Arbetet med skivan har varit en process, berättar Sara.
– Jag har själv fått definiera vad jag vill säga, jag har inte haft någon chef som sagt åt mig vad jag ska göra. Skivan handlar om saker jag velat uttrycka. Det har varit en aha-upplevelse att arbeta med den och det känns helt fantastiskt att den är klar.
För Sara var språket tidigare ett stort problem – ett hinder för henne att ta sig vidare. Hon beskriver känslan av att stå utanför det samiska kulturlivet just på grund av avsaknaden av det samiska språket.
– Jag fick dåligt självförtroende tack vare att jag inte kunde samiska. När jag jojkade använde jag inte så många samiska ord.
Men inom sig har hon hela tiden burit en innerlig önskan om att verkligen kunna tala sitt eget språk umesamiska – samtidigt som hon burit på rädslan att misslyckas.
– Men så en dag beslutade jag mig för att strunta i allt och bara göra. Det har tagit mig nästan femton år, men nu vågar jag, även om jag inte kan umesamiska flytande. Det är min rättighet att kunna använda mig av mitt eget språk.
Sara har varit på språkbad tillsammans med sina barn och studerat språket på Umeå universitet. Och så har hon haft stöd av personer som är mer bevandrade i språket.
– Sophia och Folke Renfjäll har verkligen ställt upp med både tid och engagemang. De har hjälpt mig att översätta och med uttalet.
De fjorton låtarna tar avstamp i Saras eget liv. Det handlar om markexploatering, om kärlek och tvångsförflyttning. Texterna är tryckta på skivkonvolutet och till vare låt finns en sammanfattning av andemeningen på engelska.
– Det blir några få förunnat att förstå texterna fullt ut. Men musik får igång alla sinnen, konstaterar hon.
Till vardags bor Sara i Gargnäs med sin man och sina två barn, en son som är fyra år och en dotter som är sex år. Hon har en bakgrund som webbredaktör och har även arbetat som kanslist på Sáminuorra. Renarna finns i Svaipa sameby dit hennes föräldrar flyttade.
– Jag har alltid känt mig rotlös, jag har så många hem, men i Björkvattsdalen känner jag mig hemma. Min familjs ursprung är där.
Det är också därifrån hon hämtat sitt efternamn som betyder den/de enda.
– Det känns jättespännande med skivan. Det finns inte så mycket musik från södra Sápmi så jag hoppas att det finns ett intresse för min skiva.
