PRATA Bágo in Books var två intensiva dagar med samtal om litteratur. I ett ambitiöst program deltog bland andra Mikael Niemi, Rawdna Carita Eira, Timimie Märak, Lea Simma, Mona Mörtlund, Annica Wennström och Anna Anita Guttorm med många flera. Har minoritetslitteraturen andra förutsättningar än majoritetslitteraturen? Hur är det att översätta queertexter? Vad är samisk humor och satir? var några av de frågor som diskuterades. Samefolket lyssnade till några av samtalen.
TEXT OCH FOTO ÅSA LINDSTRAND
En av dem som deltog i samtal om litteratur ur olika aspekter under Bágo in Books var Mikael Niemi. Han inledde med att berätta om sitt samiska påbrå och att han är med i Sametingets röstlängd. Att hans farmor (eller var det mormor?) var, som han uttryckte det, helsame.
– Så så här kan en same också se ut – lång och mager och med kavaj. Jag märker att jag låter det samiska ta mer och mer plats i det jag skriver.
Som samtalspartner hade han Inga Ravna Eira. Ämnet de skulle samtala om var ”lojaliteten mot norr”. Finns det en sådan lojalitet? Njae, de båda författarna menar nog att de är fria och går sina egna vägar.
– Jag skriver också kritiskt om samerna och det har hänt att renskötare har sagt till mig: ”Varför skriver du sådant tull? säger Inga Ravna Eira.
Mikael Niemi berättar att Pajala kommun ville att han skulle bli deras ambassadör, men att han avböjde.
– Som författare går man sin egen väg. Jag är inte lojal. I mina böcker kan jag driva med mitt folk genom humor.
På frågan om den samiska litteraturen har fastnat i Johan Tuuris berättelser om samer svara Inga Ravna Eira att nej, det tycker hon nog inte.
– Också norsk litteratur har haft sin nationalromantiska tid, men vi har fått höra att vi inte ska skriva om renar och lávvu, fast det är samma sak. Numera får vi inte höra det där så ofta, så det kanske har blivit mer accepterat. Och nu skriver ju våra unga författare också om samtiden.
EN ANNAN tornedalsförfattare, Mona Mörtlund, samtalade med Rawdna Carita Eira, om skrivandets dramatik och det dramatiska skrivandet. De fick frågan vad som är deras drivkraft i skrivandet.
– Jag har ett behov av att uttrycka mig i skrift. Det handlar om att bearbeta tillvaron, säger Mona Mörtlund, och fortsätter:
– Dramatik är som en plocka ut en tårtbit ur livet och skriva om det, göra dialoger, och så vidare. Det är något man upplever tillsammans och i bästa fall, när vi sätter fokus på något som är svårt, så leder det till samtal efteråt.
Rawdna Carita Eira menar att så mycket ännu är oberättat från norr.
– Det är så mycket som ännu inte är synliggjort. Och i Sápmi är det viktigt att vi får berätta våra berättelser på vårt sätt. Det styrker vilka vi är. Och frågan om vilka vi är som bor här bär jag ständigt med mig. Vilka är vi som bor här i norr, alla vi olika folk, som ibland är i konflikt med varandra, men som också ger så mycket till varandra?
ETT SAMTAL SOM rönte stort intresse var det där Tobias Poggats pratade med Lea Simma, som översatt boken från projektet Qeering Sápmi, och Timimie Märak, poet och performanceartist, på temat I gränslandet – om språkets kraft och möjlighet. Tobias Poggats gjorde klart vad samtalet handlade om:
– Det rör makt och ord. Om vi inte har ord för att beskriva vår identitet och vår verklighet, då är vi utan makt.
En fråga han sedan ställde var om samiskan saknar ord för att beskriva till exempel sex. Lea Simma:
– Ja, när man ska beskriva hela känsloregistret, så märker man att man nog inte har de här samtalen så ofta. Själva orden kanske finns, men hur får man ett översatt samtal att låta naturligt?
Timimie Märak reflekterade vidare att det kanske är det man lägger in orden som gör det svårt:
– Jag tänker att när det handlar om könsord eller nedsättande ord för etnicitet, så blir det kanske lättare att översätta om man bara tänker på orden som kroppsdelar eller etnicitet.
Men hur är man riktigt snuskig på samiska, då? Undrar Tobias Poggats. Hur säger man om man vill suga av någon ?
Lea Simma menar att det nog inte är Giellagáldu som ska hitta de orden, utan att det sådant som människor får utveckla själva.
– Man kanske ska prata med sina vänner.
Timimie Märak konstaterar att det mesta hänger ihop med kolonialism och att den bäst bemöts med kärlek.
– Kärlek till oss själva och till vår identitet. Och just att inte ha en samisk vokabulär i de sammanhangen gör att samiska ungdomar assimileras. Jag skulle gärna ha mer sex på samiska. Det är ingen invit, utan det är bara så det är.
Bildtext
Carl-Axel Gyllenram ledde samtalet mellan Mona Mörtlund och Rawdna Carita Eira.
