Samefolket rättar och kompletterar: På grund av en kommunikationsmiss kom en felaktig version av en text in i senaste numret av tidningen. Det gäller texten där professorn i renskötsel, Birgitta Åhman, är intervjuad om utfodring av renar. Samefolket lägger därför ut en ny version av texten. Vi ber om ursäkt både till Birgitta Åhman och till er läsare för det inträffade och hoppas att ni nu får ut ännu mer av texten.
Det händer att upp till tio procent av renarna i en utfodrad hjord dör. Hög dödlighet hänger nästan alltid ihop med ett alltför snabbt byte mellan naturligt bete och foder. Det menar forskaren Birgitta Åhman, som studerat utfodring av renar i många år.
När renen som idisslare går från naturbete till spannmålsfoder, det vill säga pellets, kan omställningsproblemen leda till allvarliga problem med matsmältningen och i värsta fall döden. Om en ren äter för mycket stärkelserikt foder och mikroorganismerna i vommen inte hunnit vänja sig leder det till det som kallas skvalpmage, berättar Birgitta Åhman. Hon är professor i renskötsel vid Svenska lantbruksuniversitetet, SLU.
– Det blir en PH-säkning i vommen. Vominnehållet blir surt, vilket gör att vätska från kroppen dras till vommen. Det i sin tur leder till vätskebrist i övriga kroppen. Det kan leda till organkollaps och renen kan dö om det blir tillräckligt allvarligt. Det gäller att man upptäcker problemet i tid. Oftast behöver man tillföra näring som snabbt kan tas upp i blodet, till exempel sockerlösning. När det akuta tillståndet är hävt är det bästa att utfodra med renlav och sedan mycket långsamt vänja renen vid foder.
Birgitta Åhman berättar att bästa sättet att förebygga skvalpmage är att varje ren ska vänjas långsamt till utfodring. Det kan dock vara svårt i praktiken.
– Om man kunde utfodra en och en skulle man kunna undvika det här problemet, säger hon.
HENNES RECEPT ÄR att om möjligt utfodra i skogen, åtminstone i början, och inte ta in renarna i hage förrän de blivit vana vid foder. I skogen kan man sprida ut fodret mer. Då hinner renarna inte äta så mycket på en gång och kan vänja sig långsamt. Samtidigt kan de äta en del annat också. Birgitta Åhman berättar också att spannmålsbaserat foder helst ska kombineras med något mer fiberrikt, som hö eller ensilage, men att det behöver ske med försiktighet eftersom renar inte kan hantera alltför stora mängder fibrer.
– Det bästa är om man kan ge hö eller ensilage som är odlat långt norrut, eftersom det oftast är fiberfattigare, säger hon.
Hon konstaterar vidare att det är en myt att ensilage är sämre för renar än torrhö. Ett bra ensilage är ofta bättre än torrhö. Problemet med ensilage är att man ser kvaliteten först när man öppnar balen.
Birgitta Åhman säger att forskning om utfodring av renar för närvarande är begränsad i Sverige, men att det just nu forskas på om renars betesbeteende påverkas av att de vänjer sig vid utfodring.
– Det görs med hjälp av bland annat gps-teknik men också intervjuer med renägare. Resultat väntas om ett år, berättar hon.
TEXT LARS-OLA MARAKATT FOTO TOR L. TUORDA
