Pjäser på statens bräde

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Att Sábme kunde vara ett eget land var det nog ingen som tänkte på under 1700-talet. För där fanns ingen enväldig kung. Där fanns inga hattar och mössor i ett parlament. Så Norge och Sverige, som tyckte sig vara mer riktiga länder, gjorde upp och drog sin gräns längs kölen. Att det fanns ett folk som rörde sig i öst-västlig riktning fick hanteras. Resultatet blev lappkodicillen, som i princip slog fast att samerna fick röra sig fritt över gränsen med sina renar, välja medborgarskap, med mera.

Sigga Tuolja Sandström har i två av sina dikter berört känslan av att bli undanträngd och minnas sina marker, efter att de tvångsförflyttade karesuandosamerna kommit.

Men synsättet förändrades och 150 år senare hade Sverige och Norge tröttnat på att vara i äktenskap med skilda sovrum. 1905 var året för unionsupplösningen. Nu skulle gränsen manifesteras hårdare. Dörren mellan sovrummen spikades igen. Att gränsen mot Finland stängts under andra halvan av 1800-talet hade dessutom inneburit en ökning av antalet renar och renskötande samer på svensk sida som alla skulle till sommarbete på kusten i Troms fylke. Renantalet ökade därför där, med klagomål från både bönder och samer på norska sidan som följd. En renbeteskonvention förhandlades fram mellan Norge och Sverige. Den var klar 1919 och slog fast att en stor minskning av renar på sommarmarkerna i Troms skulle ske. Svenska staten fann sin lösning: Nordsamiska renskötarfamiljer på svensk sida skulle flyttas söderut, till för dem helt okända områden. 

UNDER VÅREN 1919 ska den första tvångsflytten ha gått. Flera familjer hade dock lämnat de nordligaste områdena tidigare, men det är oklart under hur stort mått av tvång det var. Lappfogdarna dikterade villkoren om vilka som skulle flytta och vart. De som redan fanns på markerna söderut fick i många fall lov att flytta på sig. Att de nyinflyttade så småningom också skulle ha vinterbete hade ingen riktigt tänkt på, berättade Eivor Auna från Gåjkkul i Samefolket nummer 7-2018. Så när de tvångsförflyttade samerna så småningom kom till vinterbetet i skogen skedde det på bekostnad av den lulesamiska skogsrenskötseln, som myndigheterna inte ansåg lika äkta. Stora lappbyar avvecklades. Av ett myllrande skogslulesamiskt kulturarv återstod endast tappra smulor. Och som ett brev på posten kom renbeteslagen år 1928. De som hamnade utanför lappbyarna miste i många avseenden sina möjligheter och rättigheter att utöva sin kultur, att vara samer. Staten hade skiljt samer från samer och fått färre människor att hantera. 

Johannes Marainen är en av dem som har grävt djupast i ett av de stora samiska såren: Tvångsförflyttningarna.

ATT DET ÄR hundra år sedan tvångsförflyttningarna satte igång på allvar uppmärksammar Samefolket med hela 13 sidor på temat, plus ett porträtt av konstnären Lars J:son Nutti. En stor del av jobbet har journalisten Elin Anna Labba gjort. Hennes bok om tvångsförflyttningar kommer ut i januari. 

Det är inte alldeles enkelt att få de lulesamer och sydsamer som redan fanns på markerna att prata. Någon talar om en nordsamisk tsunami. Andra nämner nedärvd bitterhet. En del blir nostalgiska: ”Vi behövde inga hagar och lasson. Vi skilde våra renar på en udde i sjön och petade dem med en käpp dit de skulle.” Från nordsamiskt håll kan man få höra: ”Vi kom med en renskötsel som höll renarna friska, medan epidemier spred sig i den intensiva renskötseln och utraderade hela hjordar.” 

Tidningsrubriker i Samefolket visar att mötena sällan var helt friktionsfria. Och i det här numret är vi ödmjukt stolta över att kunna publicera en aldrig tidigare offentliggjord intervju från 1981 med den numera bortgångne Apmot Tuolja. Tillsammans med hans syster Sigga Tuolja Sandströms dikter får vi en inblick i hur iemeårro, områdenas ursamer, kunde uppleva situationen. 

GENOM ORDEN, texterna och analyserna, är det nog bra att hålla i bakhuvudet vem spelfördelaren är. Vem som suttit tillbakalutad i en fet chesterfieldsoffa, blåst ut sin cigarrök över sáme ednams karta och knuffat pjäserna hit och dit över spelplanen. 

Schack, fia med knuff eller domino. Oavsett vad, så har människor farit illa i det spelet. 

TEXT ÅSA LINDSTRAND