Jubileumstid på gott och ont

Dela på facebook
Dela på google
Dela på twitter
Dela på linkedin

Det har varit några år av jubileer för det samiska folket. 2017 i Tråante. 2018 i Staare. 2018 var det också hundra år sedan provtrycket av Samefolkets Egen Tidning ut. 1919 började upplagan att räknas, så i år hundraårsjubilerar Samefolket på allvar. 

Men i år är det också hundra år sedan den första renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge blev klar. Gränsen mot Finland hade stängts redan tidigare. Det innebar en koncentration av renskötande samer till svensk sida. De samerna flyttade likt andra i området med sina renar till kusten på norska sidan om sommaren. Renantalet i Troms fylke ökade, vilket både bönder och samer där klagade över. 

Genom renbeteskonventionen begränsades antalet renar i Troms därför till 39 000, vilket var en minskning med ungefär 20 000. Det var samerna från svensk sida som miste sitt bete. Det skulle svenska myndigheter lösa genom att tvinga renskötare från Könkäma, Lainiovuom, Saarivuoma och Talma till flytt söderut. De var ju ändå nomader, tyckte man. Tvångsförflyttningarna var igång. De kom att bli ett av de djupaste såren i den samiska historien.

VAD KOM DE till för marker, de samer som lappfogdarna flyttade på under 1920-talet? De som kom till Jåhkåmåhkke och Stora lule älvdal måste i alla fall ha blivit lite fundersamma. För där hade staten just påbörjat bygget av vad som så småningom kom att bli Sveriges största vattenmagasin. 1919 lämnade nämligen Kungliga Vattenfallsstyrelsen in ansökan om att få dämma Suorvvá, från Uhtsa muorkke och uppströms. Ännu ett jubileum. I det här numret fokuserar vi lite extra på tvångsförflyttningarna. En del i det är ett fint porträtt på konstnären Lars J:son Nutti. Däremot väntar vi med jubileet av Suorvadammens tillkomst till nästa nummer, så att det materialet får den plats det förtjänar. 

SOM SOMMARENS STÖRSTA enskilda händelse måste nog återbegravningen av samiska kvarlevor i Lycksele betraktas. Den konkreta tanken på att det är kroppsdelar av människor som har levt i glädje och sorg, som först grävts upp i ett fullständigt oförsvarligt syfte för att till sist återvända hem i en näverkartong efter decennier på en museihylla, är absurd. Allvaret och känslorna är påtagliga i bilderna. Och det kan vara svårt i stunden att se hur begreppet försoning ska kunna landa rätt och fyllas med verkligt innehåll. Det finns kanske sår som aldrig läker. En skalle som tagits från en grav, är till exempel för alltid avkapat från kroppen den satt på.

SOM MAGASIN med sju utgivningar per år har Samefolket tyvärr inte haft möjlighet att närvara vid förhandlingarna i Högsta Domstolen, dit Girjasmålet nu nått. Det kommer i nästa nummer, när rättegången kan summeras. Däremot får ni bland annat ett bildreportage från Same-SM i Ankarede. Ni får läsa om hur renskötarna i Sirges använder drönare i jobbet och om att pitesamiskan fått sin ortografi godkänd. Med mera. Och nu hoppas jag att ni har hunnit fylla förråden med fisk, kött, bär, svamp och örter. Rökt och torkat. Saftat och syltat. Rikedomen därute är så obegripligt stor och naturen är egentligen det enda vi behöver för att klara oss. Så enkelt, och ändå så svårt.