Friday, 26 October 2012 22:12
Jakten på den försvunna samiska dansen går vidare. I Ola Stinnerboms senaste föreställning On location har han hjälp av danskollegan Helen Karabuda. Namnet på föreställningen betyder att vara på plats, men kan även tolkas att sättas på plats – något som samerna upplevt genom historien.
Text och foto KATARINA HÄLLGREN
On location hade premiär i Göteborg i våras. Sedan tog ensemblen sommarlov. Någon turné är ännu inte bokad, men i samband med kulturdagarna i Arjeplog föreläste Ola Stinnerbom och kollegan Birgitta Stålnert från Kompani Nomad utifrån boken Jakten på den försvunna dansen, som Birgitta Stålnert skrivit. Dagen efter spelades föreställningen On location i Arvidsjaur och många som besökte föreläsningen tog tillfället i akt att åka med den, av kommunsamarbetet, chartrade bussen mellan Arjeplog och Arvidsjaur för att se den samiska dansen live.
Dansaren Helen Karabuda dansade tillsammans med Ola Stinnerbom i Jaamie Aimo 1996 och i On location återförenas de igen.
Rekvisitan är sparsmakad. En storbildskärm i bakgrunden visar svartvita bilder från arkivet på Västerbottens museum. Motiven är samer, unga och gamla, i fjäll och skog. Ur högtalarna spelas Olas jojkar som han skrivit speciellt för föreställningen. I fokus sitter Ola och Helen inledningsvis. Deras rörelsemönster är suggestivt, ibland rör de sig individuellt och ibland med och mot varandra. Stor del av dansen sker i stilla kontakt med golvet, liggandes, krypandes, ståendes. I en sekvens dansar Ola och Helen mitt emot varandra mot varsin vägg ståendes på händerna, en nödlösning för det aktuella tillfället med tanke på scenens uppbyggnad. Vanligtvis görs dansen bredvid varandra.
När de drygt 30 minuter långa föreställningen är avslutad finns tid för frågor. Det är uppenbart att publiken är både tagen och hänförd.
Jag får känslan av att de lösgör sig från hällristningarna och dansar genom tid och rum, säger en kvinna i publiken.
Ola ler och nöjer sig med att konstatera:
Kanske det.
Här finns nämligen utrymme för sin egen tolkning och upplevelse. Varken Ola eller Birgitta Stålnert vill skriva folk på näsan med sin jakt på den samiska dansen.
Det här är ett nytt sätt att se på dansen. Rörelsemönstret skiljer sig från det som kallas traditionell dans, konstaterar en annan person ur publiken.
Ola frågar retoriskt vad som är traditionell dans och när det i så fall blir det. Han replikerar själv:
Jag tolkar det som att det är något man gör upprepade gånger.
Publiken får även svar på frågan varför så stor del av dansen sker i närkontakt med golvet.
Rörelsemönstret i en kåta är intressant att studera. När röken fyller kåtan vill man inte stå upp. Man kan kalla det för ”under röken-dansen”.
Last Updated on Friday, 26 October 2012 22:16