Thursday, 28 May 2015 17:15
NY BOK Norrlandsparadoxen Arne Müller Ord&visor förlag
334 sidor om Norrland idag via investeringsiver, miljon- och miljardtals kronor, arbetslöshetsstatistik och demografiska kurvor. På sätt och vis har kollegan Arne Müller i Umeå skrivit en bok som jag själv hade velat författa. Det är väl lika bra att erkänna fort. Det är en gedigen, omfattande research som presenteras, noga och ärligt genomförd av en orädd man känd för flerdimensionella excelark och tålmodigt rapportläsande. Det handlar om förhoppningar, beräkningar och planer på stora industriella satsningar i Norrlands inland, gruvor och vindkraft. Vi förstår att vi blir lurade av alla vackra – eller kanske snarast STORA ord, så vackra tycker inte alla att de har varit. Jag skulle som läsare gärna velat känna mer. Dela smärtan, vreden eller tomheten hos de människor som lever i ett åsidosatt samhälle. Känna hur ansvariga skruvar på sig när de själva tvingas stå med facit i hand. Författaren är undrande inför skillnaden mellan löften från företagsledare och kommunpolitiker och det som blir realiteten (ofta platt fall). Kanske är han rent av irriterad? Förbannad? Det vill jag höra! Mer naket, hungrigt och skitigt! Erland Segerstedts svartvita bilder bjuder närvaro, sorg och livslust. Och jo, jag vet att jag kan läsa andra böcker för sinnliga norrlandsskildringar. Så med det sagt blir ”Norrlandsparadoxen” lång tid framöver en guldgruva för alla oss som vill veta hur det egentligen är och blev. Vem sa vad, kanske varför och vad hände när konsultrapporterna hamnat nederst i högen och Norrlands inland återigen är perifert för utländska vd:ar och stockholmsministrar.
Müller visar om och om igen med statistik att fler arbetstillfällen inte ger fler invånare. 3000 nya jobb i Kiruna gör varken till eller från för hur många som bor där. Trots dyra investeringar i Gällivare (LKAB och Aitik) så fortsätter en negativ befolkningsutveckling.
Är det typiskt för Norrland att de med politisk och ekonomisk makt lovar folket guld och gröna skogar? Bokens titel kan ju tolkas så. Men det vet jag inte om vi vet.
2015 känns det som om Arme tror att vi hukar och stretar i bakvattnet av uppblåsta siffror och löftesstinna rubriker. Det är ju inte schyst om vi blev blåsta. Men en del är tämligen lättade; hellre blev de vilseledda än att lastbilarna börjar dundra förbi var sjätte minut dygnet runt. Hur den befrielsen känns, om den finns, undrar jag fortfarande.
Pia Sjögren
