När ursprunget blir partipolitik

Ska man kunna göra partipolitik av någons ursprung? Det är egentligen den fråga som ställs på sin spets i den storm som nu blåst upp kring Sametingets röstlängd och valnämndens ordförande Per-Mikael Utsi, främst skildrat genom inslag i Sameradion. Det jobb Utsi har kunnat utföra på arvoderad tid har gett honom information om personer i röstlängden, information Utsi sedan har kunnat använda för att som privatperson överklaga ett antal namn. Även personer som funnits med i röstlängden sedan 1993 har överklagats. 

DET HAR GLUNKATS om att det i vissa fall beror på att ansökningarna har saknat krysset i rutan där det står att man är same. Trots det har den sökande tagits upp i röstlängden. Det är givetvis ett rimligt minimikrav att man ser sig själv som same och fyller i blanketten korrekt för att kunna bli upptagen i röstlängden. Men frågan är: Ska det spela någon roll nästan 30 år senare? Jag vet inte hur många det handlar om, som har slarvat med att kryssa i den där rutan eller som har velat testa systemet, men är det verkligen så många att det är värt tiden och kostnaden av en överklagansprocess? I flera av fallen torde man ju dessutom komma fram till att de faktiskt är samer. 

I GRUNDEN är frågan komplicerad och känslig, eftersom den tangerar frågan om vem som är same. Beroende på vilken måttstock man använder, så får man olika resultat. Någon kan säga, att blir man upptagen i Sametingets röstlängd, så är det ett bevis för att man är same. Andra skulle säga att det har ingen som helst betydelse om du finns i röstlängden – så länge du har noll koll på samiska värderingar och har ett mindset som vilken storsvensk som helst, så är du knappast same bara för att farmor talade samiska och du kryssade i en ruta. 

VALNÄMNDENS ORDFÖRANDE säger att nämnden har tittat i gamla dokument för att utreda legitimiteten i enskilda personers plats i röstlängden. Det låter gediget och stärker säkerligen grunden för många bedömningar. Men självklart påverkar också urvalet av dokument vilka resultat man får. Vi vet också vem som har skrivit historien: Samma makt som bedrev lapp-ska-vara-lapp-politiken och som genom lagstiftning sorterade bort samer från samiska rättigheter. Kanske är förfarandet så vattentätt som det kan bli, men är det verkligen politiker som i så fall ska göra de utredningarna?

SAMEFOLKET PÅBÖRJAR bevakningen inför årets Sametingsval just genom att titta på röstlängden. Men det kanske mest påfallande i årets första nummer är att vi förmedlar så många starka och intressanta kvinnors berättelser. Det var en slump som kom att bilda ett mönster. Här finns Elin Anna Labbas porträtt om Inghilda Tapio, men också flera sidor om Karin Stenberg och den nya bok om skogssamiska förhållanden som kom ut i höstas. Dessutom berättar vår frilansskribent Christin Sandberg om vem Deb Haaland, nominerad till posten som USA:s inrikesminister, är. Christin har också intervjuat den unga urfolkskämpen Hindou Ibrahim, från Tchad, som ser vad klimatförändringarna gör med hennes folk och dess kultur. Tapio, Stenberg, Haaland och Ibrahim. Vilket gäng, säger jag bara. 

Picture of Åsa Lindstrand

Åsa Lindstrand

Chefredaktör