Konst
BAKOM HÖRNET VINDENS JOJK
Sven Harrys Konstmuseeum 8 okt – 4 april
/Ovädret talar till mig / bli den du är / byt inte bort ditt liv. Titeln ”Bakom hörnet vindens jojk” är sprungen ur författaren Inghilda Tapios ordvärld. Jag finner den inledande poesin i den inbundna utställningskatalogen, som skapar en alternativ dörr in i utställningen.
På markplan möts jag sedan av tre sorters bär i glasbehållare. Verket ”Ny flagga” berättar om olika sätt att se markerna på. Är det en dalgång eller en älvs logik, rörelse och liv? Det viskar bären i sin enkelhet. Geir Tore Holm spänner blicken i administrativa gränsdragningar sprungna ur, ja, vilket perspektiv? Paulus Utsis ord ”Deras behov har ingen gräns” (Giela Gielain), kommer till mig.
I NÄSTA SAL får ett motiv hjärtat mitt att le. Med rumpan bar i skidspåret berör Britta Marakatt Labbas skidåkare i verket ”Befriad” människans likvärdighet, samtidigt som en andlig närvaro är koncentrerad på andra sidan rummet i skulpturen Urmoder, en bekant figur, tar plats inuti en tudelad sten.
Fransar i svart, gult, vitt, rött, svart igen, hänger stilla i rummet. Outi Pieskis installation tecknarformen av sjalen, knutna fransar gestaltar gemenskap i livets olika skeden och traditionens fingertoppskänsla. Det är slående vackert. Synnøve Persens måleri ger mig lugnets suck. Färg känns, Persens färg känns. ”Bleeding Sun” är en av titlarna.
I TRAPPAN UPP till andra våningen hänger Lada Suomenrinnes fotografier av ett mörkt, men vitt, väglandskap. På orangea pinnar sitter ytor som reflekterar ditt ljus, och leder dig framåt. Regelbundenheten i vägpinnarna, ger en inre fart till bilderna. Silje Thoresen överraskar med sin finurlighet, hon använder byggnadens gluggar och höjd, elkabel och stubbar, så kallade readymades, från Sápmis bakgård.
Erica Stöckels blanka hyllor i stål, bär de kroppsliga skulpturerna på ett utvärderande (mätverktyget kniper åt) och kliniskt sätt. Verket resonerar med nuets normer, och historiska härskande handlingar.
UPPE PÅ TAKET, leder spår i gruset ut från konsthallen och i riktning norrut. Materialet reflekterar himlen. Katarina Pirak Sikkus gestaltade barfota fötter har lämnat små sjöar av silver. Så där som fötter gör. Pirak Sikku visar på orimligheten i återkommande krav på spår.
Rörelsen i utställningen och mellan konstverken är kraftfull och skapar nyfikenhet. Curatorerna Maria Ragnestam och Carola Grahn har initierat en konstpärla. Mellan historien, vittnesmål om sprängda sjöar i Matti Aikio & Joar Nangos videoverk, eller finslipad kolonialism, gestaltad med käkar i Máret Ánne Saras ”Loaded – keep hitting our jawes” får tankar emotionell näring.
TEXT SANDRA WASARA HAMMARE
FOTO MATTIAS LINDBÄCK
